I fredags meddelade EU-kommissionen att man rekommenderar Ukraina för kandidatstatus, något som även fick stöd av den svenska regeringen (Expressen 17/6). Inför veckans rådsmöte finns det fortfarande vissa frågetecken om förslaget kommer vinna gehör, men allt annat vore olyckligt.
Senast EU fick ett nytt medlemsland var 2013, när Kroatien tio år efter ansökan blev en fullvärdig medlem i unionen. Sedan dess har nio andra länder på olika sätt ansökt om medlemskap, varav fyra har getts kandidatstatus. Kandidatstatus har dock aldrig varit en garanti för medlemskap vilket Turkiet, som ansökte 1987 och varit kandidatland sedan 1999, kan vittna om. Vad ett erkännande om kandidatstatus innebär är ett första steg i den långa och ingående processen för att föreslås för inträde.
På så sätt ska det förstås som en politisk viljeförklaring; vi ser Ukraina som ett tänkbart medlemsland och erkänner därigenom deras suveränitet att förhandla en framtida anslutning. Utöver symboliken ger statusen även landet tillgång till visst stöd genom Pre-Accession Assistance, och följs ofta av en succesiv infasning i vissa av unionens system.
Båda dessa delar är nödvändiga för att hjälpa tänkbara medlemsländer att nå upp till Köpenhamnskriterierna, som innehåller såväl demokratiska som ekonomiska och administrativa minimikrav. På flera av dessa punkter har Ukraina långt kvar.
Redan innan kriget var Ukraina det fattigaste landet i Europa, med bara lite mer än hälften av välståndet som EU:s fattigast land Bulgarien åtnjuter mätt i BNP per capita. Landet har sedan självständigheten 1991 drabbats hårt av ekonomiska kriser som avlöst varandra, vilka förvärrats av att landets beroende av råvaruexport från jordbruks- och gruvnäring. Politiskt har landet gjort flera framsteg sedan Euromaidan 2014 men brottas fortfarande med ett undermåligt rättsväsende och Europas näst högsta korruption efter Ryssland.
Detta till trots har Ukraina visat ordentliga ansträngningar i rätt riktning, och kandidatstatus kan bidra med såväl verktyg som karta och incitament för att fortsätta med de reformer som landet så desperat behöver. I kombination med den utsatta situation landet befinner sig i vore ett veto från någon medlemsstat en dolkstöt mot Ukrainas framtidsutsikter.
Ett EU-medlemskap ska varken komma lättvindigt eller användas som belöning. Spridandet av fred och välstånd över kontinenten har samtidigt alltid varit centralt för EU-bygget, och från det ska ett framtida Ukraina absolut inte vara exkluderat.