Efter fyra dagars förhandlingar, sju sorger och åtta bedrövelser lyckades EU-ländernas ledare till slut enas om både långtidsbudget och coronapaket. ”En historisk dag”, twittrade Macron. ”EU är starkt, EU är förenat” fastslog Europeiska rådets ordförande Charles Michel nöjt på presskonferensen.
Totalt kommer drygt 7 600 000 000 000 kronor (ja, du läste rätt) att betalas ut i stödåtgärder till medlemsländerna för att hantera coronakrisen. Lite mer än hälften, 390 miljarder euro, ges i form av bidrag medan resten utgörs av lån.
På kort sikt finns det flera argument för att sjösätta detta enorma räddningspaket. Medborgarna i många länder kommer att drabbas väldigt hårt och riskerar att hamna i fattigdom och elände, många exportberoende länder (exempelvis Sverige) är beroende av att de andra medlemsländerna fortsätter efterfråga deras varor och av många ses det som ett sätt att hålla ihop Europa och bevara stödet för unionen.
Kanske stämmer det, men det kan inte fortsätta såhär hur länge som helst. En dag ska alla skulderna betalas, och återigen aktualiseras frågan varför de länder som skött sina finanser ska betala stora summor till dem som inte gjort det. Transfereringarna mellan EU-länderna fortsätter också öka för varje budget, i den nya rekordstora långtidsbudgeten kommer ungefär två tredjedelar av pengarna att gå till jordbruks- och regionalt utvecklingsstöd. Ganska långt ifrån den freds- och frihandelsunion som EU var tänkt att vara när det bildades.
Det finns både strategiska och principiella invändningar mot denna utveckling. Den principiella handlar helt enkelt om varför ett land ska tvingas ta ekonomiskt ansvar för andra länders ekonomi. Ska Sverige behöva skicka bidrag till öst- och sydeuropeiska länder som inte skött sina statsfinanser? Är det inte deras eget ansvar? Dessutom försvinner en del av incitamenten att spara i ladorna när EU gång på gång kommer till undsättning med nya räddningspaket när det krisar.
Den andra, strategiska, invändningen handlar om hur länge det kommer finnas stöd för det hos de länder som står för fiolerna. Sverige, Danmark, Österrike och Nederländerna var de länder som hårdast drev att stödpaketet inte skulle innehålla några bidrag. De är alla stora nettobetalare till EU varje år, och deras linje hade starkt stöd på hemmaplan. Vad händer den dag vi, likt britterna, tröttnar på att skicka pengar till italienare och bulgarer?
Istället borde EU ägna sig mer åt sådant som är gratis. Avskaffa handelshinder, underlätta rörlighet för människor, skapa gemensamma regelverk och vara en starkare röst i utrikespolitiken. På lång sikt är det en bättre väg än att fortsätta agera bankomat åt trilskande sydeuropéer.