Det är inte alls överraskande att coronakrisen används för politiska syften. Själva krisen i sig är ett globalt tvärstopp, och därmed ett tillfälle att sedan börja om på nytt, med ett blankt papper. Välj själv vad det ska fyllas med. En vänsterdröm med ökat statligt ägande? En nationalistisk dröm där var och en bara ser till sina medborgare? En globalistisk dröm? En värld utan utsläpp av växthusgaser?
Att drömma är tillåtet. De senaste veckorna har svenska vänsterdebattörer, vid sidan av en befogad oro och behovet av att hjälpa småföretag, myst över alla tecken på den starka statens återkomst. Bort med de liberala inslagen i Januariavtalet. Nu litar vi på en stark arbetsförmedling och trygga anställningar. En ledare i vänstertidskriften Dagens Arena (19/3): ”Få kan väl på riktigt vilja ha skattesänkningar, mer privatiseringar och nedskärningar efter detta?”.
Vad folk vill ha efter coronakrisen i Sverige återstår att se. Men man kan konstatera att vänsterdrömmare blivit förvånade förr. I riksdagsvalet 2010 (efter att bankerna räddats i samband med finanskrisen) eller i valet till Stockholms läns landsting 2018 (efter byggandet av Nya Karolinska). Bara som exempel.
Betydligt allvarligare är att auktoritära regimer över världen använder krisen för att stärka sin ställning. Kommunistpartiet i Kina utmålar sig som virusets besegrare. Vilket legitimerar alla åtgärder mot ökad smittspridning, som en ännu mer omfattande övervakning av medborgarna och ännu mer begränsade fri- och rättigheter. Även den internationella kritiken tystnar när kampen mot corona blir det primära.
Viktor Orbán avskaffade i måndags i praktiken den parlamentariska demokratin. Ungern styrs nu genom dekret från regeringen, som kontrollerar all information om coronaviruset. Den som sprider ”falska” nyheter riskerar fem års fängelse. Det ungerska beslutet är bara en fortsättning på flera års demokratiska försämringar i landet. Kritiken har tidigare varit stark inom EU, men det definitiva antidemokratiska steget sker i skymundan av coronabekämpningen.
I skymundan av corona håller också Vladimir Putin på att sätta likhetstecken mellan maktinnehav och sin egen livslängd. Oron kan utsträckas till Brasiliens Bolsonaro eller Filippinernas Dutarte, som i sin tur påverkar många andra ledare. Och vad kommer att hända i Afrika, med många omogna demokratier där institutioner och rättssamhällen är under stark utveckling, men ännu inte finns på plats?
Att Januariavtalet hamnar i coronaskugga känns för tillfället inte som det största problemet.