Hade det varit i Sverige hade valet redan varit klart. Konservativa Tories ledning på nio procentenheter över Labour (43 mot 34) i en stor opinionsmätning två dagar före valdagen hade varit ointaglig. Men det brittiska systemet med enmansvalkretsar innebär att spänningen kan behållas in i det sista. Vinnaren tar allt, lokalt och till slut kanske även nationellt.
I många valkretsar är det givet vilket parti som tar mandatet. Men i tillräckligt många är det fortfarande en öppen fråga. Brexitmotståndarna Libdems, de gröna och walesiska Plaid Cymru samverkar mot de konservativa för att åtminstone försöka förhindra att de får egen majoritet i parlamentet. Nervositeten sprider sig, och när premiärminister Boris Johnson slet telefonen ur handen på journalist var den på upphällningen. Skärmen visade en bild på en pojke som låg på ett golv i ett brittiskt sjukhus.
Valrörelsen har handlat om brexitören som ska ta Storbritannien ut ur EU i januari till varje pris – mot något man kan kalla en mycket senkommen opposition mot Margaret Thatcher. Boris Johnson har egentligen ingen säker väg ut ur EU. Jeremy Corbyn låtsas inte ens att han har en plan för att stanna kvar i unionen, vilken många britter innerst inne hoppas att man ska kunna göra.
Johnsons plan för brexit 31 januari är ett avtal där Nordirland i praktiken blir kvar i EU:s inre marknad, genom en tullunion. Den icke permanenta lösningen ska godkännas av Nordirlands parlament med jämna mellanrum. Därmed kan gränskontroller undvikas på ön Irland och den drygt 20-åriga freden bevaras.
Men en lika känslig fråga är om brexit kan splittra Storbritannien. Corbyn tog i förra veckan fram ”läckta dokument” som visar att det kommer att bli en gräns i Irländska sjön, med kontroller mellan Nordirland och övriga Storbritannien. Det säger egentligen sig självt, att någonstans måste den gå, gränsen mellan EU och ”inte EU”. Men brexitörerna har sedan folkomröstningen försökt att förhandla bort den (utan resultat), trolla bort den eller bara inte låtsas om den.
Entusiasmen för Labours nya vänsterinriktning är begränsad, för personen Corbyn är den nästan obefintlig. Dessutom vill många väljare bara få ett slut på det limbo som landet befunnit sig i under tre och ett halvt år. Att riva av plåstret och kastas ut i kaos blir till slut attraktivt, då kaos så att säga ändå varit konstanten under så lång tid.
Detta gör Boris Johnson och Tories till klara favoriter till att behålla premiärministerposten. Men utmaningen från mitten kan betyda politiska problem för en ny regering. Och fortsatt kaos i Storbritannien.