Det finns många argument för en statlig sjukvård. Statligt ansvar skulle betyda en mer likvärdig vård över hela landet, med tryggare finansiering och tillgång till ny teknik och specialistkompetens. Dessutom är storsjukhusen redan ”halvstatliga” genom utbildningen och forskningen. Men de bästa argumenten för ett förstatligande står faktiskt regionerna själva för.
Som politisk mellannivå är regionerna 20 till antalet och huvudman för hälso- och sjukvården, som tillsammans med tandvården står för nästan 90 procent av kostnaderna. Därutöver finns ansvar för kollektivtrafik, regional utveckling, kultur, med mera. Det visar sig gång på gång att sjukvården är en övermäktig uppgift för dessa politiker.
Några exempel: De folkvalda i Stockholms läns landsting beslutade bygga Nya Karolinska med en ny finansieringsmodell, OPS (Offentlig-privat samverkan), något de ångrar i dag. Nya Karolinska framstår som något unikt i Sverige, men då har vi inte sett sluträkningen för Framtidens akademiska i Uppsala, bara ett smakprov från det så kallade 100-huset. Det har blivit minst en halv miljard kronor dyrare, men notan fortsätter att ticka då byggnaden fått nya problem och inte tagits i bruk ännu.
Landstingen/regionerna har haft minst lika stora problem med driften av själva vården, särskilt på storsjukhusen. Akademiska sjukhuset har i 25 år i rad haft ett permanent underskott, alldeles oavsett politiskt styre och organisation av vården. Underskotten kommer normalt som en överraskning på höstarna som en följd av brister i kontroll och uppföljning. Situationen har varit liknande på andra storsjukhus i landet.
Vad ska man då säga om att hela Region Uppsala i onsdags försattes i stabsläge, för andra gången på en vecka. Det råder brist på förbrukningsmaterial, ”allt från toalettpapper till respiratorslangar”, och det kan påverka vården i hela regionen. På Akademiska finns material till operationer och annan vård i 24 timmar, sedan är det helt enkelt slut (UNT 9/10). Och det ser lika illa ut hos andra regioner!
Att ansvariga på regionen talar om ”nya leverantörer” och ”nya system” låter bekant. En undersköterska undrar varför hon jobbar på Akademiska. Det låter också bekant. Kanske ska hon som så många andra byta arbetsgivare? Inköpschefen på regionen säger att han kommer att vara ”grymt stressad under en lång tid framöver”. Kanske skulle man ta och befria honom från den bördan, och befria Sverige från ett politiskt misslyckande med många offer. Toapappret blev droppen, det räcker nu.