Sverige är i dag mer segregerat än för 30 år sedan och framtiden för landets unga påverkas i hög grad av i vilken miljö de tillbringar sin barn- och ungdom. Det visar en aktuell rapport från den statliga myndigheten Delmo, Delegationen mot segregation; ”Platsens betydelse – årsrapport 2022 om den socioekonomiska boendesegregationen i Sverige”.
Det som framkommer är bland annat att det finns många gynnsamma följder – även på längre sikt - av att växa upp i ett område med goda förutsättningar, samtidigt som den som tillbringar sina tidiga år i ett område där det förekommer mycket utsatthet oftare drabbas av segregationens negativa konsekvenser.
I värsta fall riskerar segregationen att befästa ojämlikheten och föra den vidare från generation till generation. Ju längre bort människor kommer från ”den vanliga vardagen” där folk går till jobbet, försörjer sin familj och träffar olika sorters människor, desto mer växer dessutom polariseringen och respekten för vårt gemensamma samhälle och dess ramar minskar.
Att det är skillnad att växa upp med arbetslösa föräldrar i ett miljonprogramsområde eller i en akademikerfamilj i ett villaområde torde inte komma som en överraskning. Däremot borde siffrorna som visar hur hög- och låginkomsttagare bor allt längre från varandra och hur skolan misslyckas med sitt kompensatoriska uppdrag få varenda politiker att reagera.
Fortfarande finns en viss social rörlighet, det är inte omöjligt för människor att göra klassresor, men det har blivit svårare. De i utanförskapsområden som skaffar en högre utbildning och/eller lyckas etablera sig på arbetsmarknaden flyttar dessutom ofta så snart de kan. På så sätt cementeras de socioekonomiska problemen i vissa områden.
Om inte den negativa utvecklingen ska fortgå är det på tiden att de styrande intar ett helikopterperspektiv. För allt hänger ihop. Hur vi utformar våra städer och boendemiljöer, vilka förväntningar vi har på barn från olika bakgrund och vilka krav vi ställer på människor att ta ansvar för sina liv, sina barn och sin framtid.
Bygger vi trista betongöknar med statarlängor på höjden kommer de som kan att bosätta sig så långt bort som möjligt. Utgår man ifrån att barn som inte har svenska som modersmål inte kan få höga betyg och låter dem måla graffitti i stället för att läsa Tranströmer låser vi fast dem i fack det kan vara svårt att ta sig ur. Integration måste komma från individen – men samhället bör bidra med rimliga förutsättningar och inte fastna i snällism eller acceptera att vissa boendemiljöer utformas på ett sätt som förstärker otrygghet och utanförskap. Så som man ofta gör idag.