Ungefär 300 svenskar har rest till Irak och Syrien för att strida med terrorsekten Islamiska staten. Enligt Säpo utgör hemvändande IS-krigare det största terrorhotet mot Sverige.
”Sedan den här regeringen tillträdde har medborgarnas säkerhet varit vår prioritet”. Så sade statsminister Stefan Löfven i en intervju häromdagen. Men det finns anledning att fråga sig hur väl arbetet mot våldsbejakande extremism, särskilt när det gäller att avradikalisera dem som återvänt från IS, egentligen fungerar.
Det är kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke som har ansvar för frågan.
I SVT:s Agenda i söndags lämnade Bah Kuhnke felaktiga uppgifter om hur återvändande IS-krigare tas emot samtidigt som hon kritiserade kommunerna för att prioritera fel och inte göra tillräckligt för att ta hand om terroristerna.
Ansvarig minister verkar alltså sakna både kunskap om och intresse för en av Sveriges mest akuta säkerhetsfrågor. Visserligen görs det en hel del förebyggande insatser men hur de återvändande IS-krigarna ska hanteras verkar inte engagera kulturministern. Därför var det helt rätt att Bah Kuhnke på tisdagen kallades till konstitutionsutskottet för att förklara sina uttalanden i Agenda-intervjun.
Det finns skäl att fundera över hur arbetet mot extremism är organiserat. Ska verkligen den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism sortera under kulturdepartementet? Och är det rimligt att landets kommuner har det praktiska ansvaret att slussa ut före detta IS-krigare i samhället?
Statsministern har öppnat för att befria kulturdepartementet från ansvaret för arbetet mot våldsbejakande extremism. Den förra nationella samordnaren föreslog att ansvaret i stället ska läggas på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som sorterar under justitiedepartementet. Det skulle vara ett steg i rätt riktning.
Men det behövs mer nationell styrning. Kommunerna får inte lämnas i sticket i en så här allvarlig fråga.