Nu har Storbritannien då till slut lämnat EU. Nja, alla regler gäller åtminstone fram till 31 december. Då har premiärminister Boris Johnson lovat att ett nytt avtal ska vara på plats. Det lär bli lättare sagt än gjort. Handelsavtal brukar ta tid att förhandla fram.
Utträdesbeslutet är beklagligt, inte minst för Sverige. Men alldeles överraskande är det ändå inte. Britternas relation till EU har varit konfliktfylld.
När de först sökte i slutet av 1950-talet sa den franska presidenten De Gaulle nej. Sedan Frankrike givit upp sitt motstånd blev Storbritannien medlem 1973 under den Konservative EU-vännen Edward Heath. Då fanns EU-motståndet främst i socialdemokratiska Labour. Partimajoriteten sade sig vara mot inträdesvillkoren. 69 Labourledamöter under vice partiledaren Roy Jenkins gick emot partilinjen och säkrade inträdet.
När Labour kom till makten förhandlades kosmetiska förändringar igenom, och medlemskapet bekräftades i en folkomröstning 1975. Labour blev alltmer EU-kritiskt, Jenkins och andra EU-vänner bröt sig ur och efter diverse turer uppstod EU-positiva Liberaldemokraterna.
Under Margaret Thatchers styre på 1980-talet drev hon igenom en rabatt på Storbritanniens budgetbidrag och var pådrivande för att genomföra den inre marknaden. Men bestämt emot en gemensam valuta och mer bindande politiskt samarbete. Alltfler i Labour blev däremot för EU.
På 1990-talet växte EU-motståndet i det Konservativa partiet. Tony Blairs Labourregering var EU-vänlig, men britterna införde aldrig euron. Den gick ifrån ett löfte att folkomrösta om den nya EU-författningen.
Den konservative premiärministern David Cameron lovade, för att hålla ihop partiet och för att få frågan avgjord, en folkomröstning. Cameron var för medlemskap, men förlorade omröstningen. Ett katastrofalt politiskt missgrepp.
Parlamentet hade svårt att enas om ett utträdesavtal. Det politiska systemet klarade inte, till skillnad från i nordiska länder, att finna en lösning när EU-skeptiker vunnit folkomröstningar. Till slut avgjordes frågan i ett nyval. De Konservativa vann, men främst via valsystemet. En majoritet av väljarna röstade på partier som ville upphäva eller folkomrösta igen om Brexit.
Britterna har haft svårt att acceptera att EU:s regler är överstatliga och går före nationella beslut. Det problemet kommer att återkomma i förhandlingarna om ett nytt avtal.
Fortsättning följer. Sverige har anledning att verka för att EU är konstruktivt i förhandlingarna. Storbritannien behövs i det framtida Europa även om landet står utanför EU.