Den turkiska ekonomin mår inte bra. Underskottet i bytesbalansen växer snabbt, turkiska företag har stora utlandsskulder, inflationen är tvåsiffrig och valutan rasar. Sedan årsskiftet har den turkiska liran nära halverat sitt värde mot dollarn och euron. Och när Donald Trump införde tuffare amerikanska strafftullar mot turkiskt stål och aluminium störtdök liran och har de senaste dagarna nått nya bottennivåer.
Ankara gör nu sitt bästa för att flytta fokus och lägga skulden för valutakrisen på ”yttre faktorer”. President Recep Tayyip Erdogan beskyller USA för att med sin tullpolitik bedriva ett ”ekonomiskt krig” mot Turkiet. Relationen mellan de båda Nato-länderna är nu den sämsta på många år. I en debattartikel New York Times skriver Erdogan att Turkiet kan finna andra allierade om inte USA ”börjar respektera Turkiets suveränitet och visar att man förstår de hot vårt land står inför”. Konkret handlar det om att Ankara inte tycker att USA sluter upp bakom Erdogans jakt på ”terrorister”. Turkiet har länge krävt att USA ska lämna ut den turkiska predikanten Fethullah Gulen, som lever i exil i USA och enligt Erdogan ligger bakom kuppförsöket mot honom sommaren 2016. USA har vägrat att lämna ut Gulen och dessutom krävt att Turkiet ska släppa amerikanen Andrew Brunson som sitter i husarrest i Turkiet, på lösa grunder anklagad för terrorism.
Visst har Trumps tullar och de försämrade relationerna mellan USA och Turkiet satt extra press på valutan, men ansvaret för den krisande turkiska ekonomin faller tungt på Erdogan själv. Regeringen i Ankara har länge struntat i att genomföra de reformer som varit nödvändiga för att rädda ekonomin. I stället har man bidragit till överhettningen av ekonomin med enorma infrastrukturprojekt, finansierade med utländska lån. Och när den turkiska valutan rasar i värde har lånen blivit allt dyrare.
När Erdogan, helt förväntat, kammade hem segern i presidentvalet i juni i år (ett val som egentligen skulle ha hållits i november 2019 men som flyttades fram, bland annat för att det allvarliga ekonomiska läget stressade presidenten) stärktes hans makt väsentligt. Med den nya konstitutionen som trädde i kraft direkt efter valet gavs presidenten möjlighet att styra med dekret, utse domare och att upplösa parlamentet. Bra för Erdogan som vill härska utan motstånd, men en katastrof för den turkiska demokratin – och ekonomin. Det innebär bland annat att presidenten har kopplat ett starkare grepp om centralbanken. Och med tanke på att Erdogan inte har utmärkt sig som en stjärna på penningpolitik, är det dåliga nyheter. Räntan skulle behöva höjas för att bromsa överhettningen av den turkiska ekonomin, men Erdogan tror inte att inflation kan behandlas med höjda räntor och har därför motsatt sig alla höjningar.
Krisen i den turkiska ekonomin är alltså i högsta grad självförvållad.