Varför, undrade vi alla. På UNT Debatt skrev igår en pappa i Uppsala om sonens självmord. Det är tunga rader.
Självmord är förtvivlan och kompakt ensamhet. I Sverige har var sjätte person ingen riktigt nära vän. Ofta sägs det att äldre lider mest av ensamhet. Men i Sverige är den mest ensamma gruppen yngre människor i storstäder. Likadant i Finland: de mest ensamma är personer mellan 20 och 30 år.
Finland rankas som världens lyckligaste land, enligt FN:s lyckorapport. Sverige kommer på nionde plats. Att vilja dö i förtid borde inte vara alternativ i stabila samhällen där välståndet ökar. Att ungefär 1300 människor i Sverige varje år ändå väljer döden före livet i ett land som materiellt får det bättre är vår tids stora paradox, något ekonomen Richard Easterling påpekade om USA redan på 70-talet.
I USA kallas sådana dödsfall för ”deaths of despair”, alltså förtvivlansdöd. I USA tar 45 000 människor livet av sig varje år, en ökning med 30 procent sedan millennieskiftet. Men bland dem mellan 10 och 17 år ökade självmorden med 70 procent mellan 2006 och 2016.
Hos amerikanska 13-18-åringar har lyckonivåerna och välmående störtdykt sedan 2011, samtidigt som mängden sömn och mänskliga möten – de två delar som enligt psykologer har mest positiv inverkan på välmående – minskat drastiskt i gruppen.
Enligt studier som löpt sedan 60- och 70-talet lägger dagens ungdomar lika mycket tid på läxor nu som alla andra generationer, men mycket mindre tid på övriga aktiviteter. Det enda som ändrats är användandet av internet och digitala medier. I dag går upp till sex timmar av fritiden åt till detta.
I USA är den snabbast växande sociala gruppen de utan religiös eller politisk anknytning. Att vara socialt distanserad och mentalt splittrad är inte bra. Särskilt inte för unga individer vars självkänsla och ego ännu inte hunnit formas.
De sociala pelare som tidigare generationer lutat sig mot har rasat. De yngre har ingenting att hålla tag i, och den vuxna världen är till väldigt liten hjälp. För vad är det ungdomar i dag får höra när de ska ut i världen? Att de är fria att göra vad de vill. Men den som söker riktning och mål vill sällan höra att syftet med livet är frihet. Från vad, undrar de.
Omvärlden svarar då att de unga har alla världens möjligheter. Men den som inte kommit på vad livet ska bestå av mår inte bättre av att höra att framtiden är gränslös, snarare tvärtom. De söker efter bättre svar men får nästa förödande uppmaning i respons: lyssna på dig själv.
Det är meningslöst, eftersom det ”själv” de ska lyssna till inte formats. Att hitta sin plats och sitt syfte förenklas inte heller av vår kulturs älsklingsdogma: att alla är autonoma individer. Det är i princip som att säga att de är ensamma och får sköta sig själv. Alla självmord som vi nu ser bland oss borde dock få fler att vilja visa det motsatta. Det kan rädda liv.