Det spekulerades länge om vilka eftergifter som M, KD och L skulle behöva göra för att Sverigedemokraterna skulle stödja en borgerlig minoritetsregering. Efter fredagens pressträff med Kristersson, Busch, Pehrson och Åkesson vet vi.
Det så kallade Tidöavtalets förslag inom det migrationspolitiska området är mycket långtgående. Färre kvotflyktingar, uppmuntrad återvandring och skärpt arbetskraftsinvandring är bara några av förslagen som lämnar en dålig smak i munnen.
Men inledningen av mandatperioden lär nog handla mer om nödåtgärder än invandring.
Sverige är i full fart på väg in vad som verkar kunna bli en rejäl ekonomisk kris. Hushållen och företagen knäar redan under höga elpriser, drivmedelspriser och räntekostnader. Och värre riskerar det att bli om och när arbetslösheten stiger.
Högsta prioritet är att så snabbt som möjligt få något slags elpriskompensation på plats för att förhindra utslagning, uppsägningar och konkurser. Regeringen får sedan rikta in sig på att åtminstone inledningsvis ägna mycket tid åt renodlad krispolitik. Risken är stor att framför allt skattesänkningar och stora kostnadsökningar får skjutas på framtiden.
Vid sidan av detta finns stora strukturella utmaningar som måste hanteras. Under alldeles för lång tid har riksdagspartier, både till höger och vänster, skjutit frågor om energiförsörjning, brottsbekämpning och tillväxtfrämjande skatteregler framför sig. I stället har man mestadels ägnat sig åt symbolpolitik och poserande.
Här finns faktiskt mycket att hämta i partiernas överenskommelse, förutsatt att den håller mandatperioden igenom. Inte minst energipolitiken är pragmatisk och siktar in sig både på kortsiktiga åtgärder och mer långsiktiga, som hur Sveriges energiförsörjning ska tryggas över tid.
Nu har ett politiskt block, åtminstone på papperet, egen majoritet i riksdagen för första gången sedan den första alliansregeringen 2006-2010. Tidöavtalet innehåller också reformer som tar sikte på landets strukturella utmaningar. Det ger, i teorin, stora möjligheter att fatta impopulära men nödvändiga beslut – och att därmed långsiktiga ta itu med de många problem som vårt land står inför.
Men Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, uppbackade av Sverigedemokraterna, är inte alliansen. Här finns inte alls samma enighet. De stora inskränkningarna i svensk migrationspolitik som Jimmie Åkesson fick presentera i början av pressträffen kan till exempel inte ha varit lättsmält för Liberalerna.
Ulf Kristersson inledde med att förklara att Tidöavtalet är bra för Sverige. Återstår bara att se om de fyra partierna orkar hålla ihop tillräckligt länge för att också genomföra det.