Enligt prognoser från SCB (Statistiska centralbyrån) kommer det om 15 år kommer att saknas cirka 45 000 behöriga lärare och förskollärare. För att tillgodose lärarbehovet behöver det examineras 188 500 lärare och förskollärare fram till 2035, vilket motsvarar omkring 12 600 per år. Det är tusen fler nya lärare årligen än i dag.
I en intervju i Lärarförbundets tidning Läraren (14/12) slår utbildningsminister Anna Ekström (S) fast att regeringen kommer att fortsätta öka antalet platser på lärarutbildningen. Det är fullt förståeligt att det ses som den naturliga lösningen i ett läge där lärarbristen i det närmaste cementerats. Samtidigt är det på sin plats att vara försiktig.
Den massiva utbyggnaden av lärarutbildningen i kombination med den högre utbildningens finansieringssystem har under lång tid lett till kvalitetssänkningar och att personer som varken borde tagits in eller examinerats genomgått lärarutbildning. Universitetslärare har slagit larm om studenter som inte har förmågan att ta sig igenom längre texter och föräldrar tvingas möta lärare som ska lära deras barn att skriva, trots att de själva inte verkar känna till gällande språkregler.
Förra hösten införde regeringen som en del i överenskommelsen med Liberalerna och Centerpartiet en möjlighet för universitet och högskolor att höja antagningskraven till lärar- och förskollärarutbildningar och komplettera med särskild behörighet:
”Kraven ska avse den sökandes förmåga att tillgodogöra sig sådana utbildningsmoment som har en direkt anknytning till den kommande yrkesutövningen som förskollärare och lärare. Föreskrifterna kan till exempel innebära krav på att den sökande ska genomgå ett lämplighetsprov.”
Det är dock bara en möjlighet och inget universiteten måste göra.
Om man på allvar vill få ned lärarbristen kan detta inte heller bara lösas genom att utbilda fler. Den viktigaste insatsen – som dessutom är betydligt mer långsiktig – är att få de erfarna lärare som redan finns i skolan att vilja stanna kvar. Och de som lämnat att komma tillbaka. I dag säger alltför många lärare tack och hej till yrket efter bara några år, eftersom kraven har blivit ohållbara och arbetsmiljön för tuff. Lärarnas yrkesroll har förändrats och i stället för att undervisa läggs alltmer tid på administration, rapporter, utvärderingar och olika sorters kollegialt lärande.
I samma artikel i tidningen Läraren säger den nya skolministern Lina Axelsson Kihlbom (S) med anledning av lärarbristen att det är dags att ”återta lärares autonomi, självständighet och fokus på undervisningen igen". Det har hon helt rätt i. Frågan är om S klarar av att leverera något sådant.