Att leda ett land är inte lätt, ska inte vara lätt. Stefan Löfven är inne på sitt sjunde år som regeringschef, det finaste uppdrag man kan ha i Sverige. Det borde ge honom en trygghet. Alla träffar med världsledare, presidenter och premiärministrar, borde göra att han står ett halvt snäpp över det partipolitiska käbblet. Det brukar det göra. Men det gör det inte i fallet Löfven.
Han kom till onsdagens partiledardebatt i riksdagen med tio tunga pandemimånader bakom sig. Det har inte gått så bra, särskilt inte för äldrevården. Det är inte bara Löfvens fel, även tidigare regeringar delar på ansvaret för hur omsorgen för de äldsta organiseras. Men en statsminister måste ta rodret när medborgare farit illa. Det håller inte att fastna i ändlösa replikskiften om ”alliansens skattesänkningar”. Ett mindre oppositionsparti kan bita sig fast i ett felbeslut här, ett där. Ledarens privilegium, och ansvar, är att peka framåt.
Statsministern framstår som stukad av de olika butiksbesöken före jul. Alla svenskar vet numera att de gällde reservdelar till en rakapparat och en ”present till Ulla”. De allra flesta kan också sympatisera med de mänskliga dragen, även med förlägenheten när han säger att han ”aldrig handlat på nätet”. Men så var det det här med den nationella pandemikrisen, krisen för demokratin med mera. Det är med Merkel och Macron han ska jämföras, sådana som lägger all tid och kraft på att leda sina länder.
Det finns alternativ. M-ledaren Ulf Kristersson kom till riksdagen med en opinionsmätning i ryggen (Aftonbladet/Demoskop) där M för första gången på fem år passerar S i väljarstöd. Han kom med två frågor i ryggsäcken, krisledningen och gängkriminaliteten. Han fick Löfven att för femtielfte gången säga att han vill ”knäcka gängen”, att frågan bara måste utredas lite till. Och han fick inget svar på varför inte krisledningen för landet placerats i statsministerns kansli.
Det var mycket effektivt. För fem år sedan visste inte statsministern om att säkerhetsklassade uppgifter i Transportstyrelsen var på vift. I höstas visste han inte att generaldirektören på MSB, Dan Eliasson, i själva verket hanterat krisen från Kanarieöarna, vid två tillfällen dessutom.
Intrycket är att Stefan Löfven inte ville veta, att han hellre vill ägna sig åt vardagspolitik. Han är sympatisk och plikttrogen, och vill göra sitt yttersta för att hjälpa alla genom pandemin. Han vill bara inte stå där längst fram. Han tog uppdraget av plikt, när partiet var i kris. Men det här är hela landets kris, och vi kan inte vänta tills stjärnorna står rätt på S-högkvarteret och en ny ledare kan utses.