I boken ”Bråka inte – om vår tids demokratisyn” från 2002 diskuterar statsvetarprofessorn Leif Lewin demokratins formfrågor. Boken kretsar kring begreppen ”majoritetsdemokrati” – där den politiska majoriteten bildar regering och minoriteten opposition – och ”samarbetsdemokrati” – där majoriteten och minoriteten samarbetar.
En central tanke i boken är att samarbetsdemokratin försvagar demokratins ideal om ansvarsutkrävande, eftersom skillnaden mellan regering och opposition suddas ut. Lewin landar därför i att majoritetsdemokrati, trots vissa brister, är att föredra.
Majoritetsdemokrati i sin renaste form är svår att uppnå med ett proportionellt valsystem som det svenska där ett parti sällan får egen majoritet. Samarbete är ett nödvändigt – och högt sympatiskt – inslag i den svenska politiken. Men denna omständighet behöver inte betyda att aktiv oppositionspolitik blir överflödig.
Därför är det märkligt att just Leif Lewin nu föreslår en regeringskoalition mellan Socialdemokraterna och alliansen (DN Debatt 13/7). Argumentet för detta tycks främst vara att hålla ihop alliansen: ”Alliansen är de borgerliga partiernas maktbas”, skriver Lewin. Visst kan man förstå att de små borgerliga partierna är rädda för att ätas upp av Socialdemokraterna vid ett närmare samarbete vänsterut. Och för Moderaterna har det borgerliga samarbetet varit en nödvändighet för politiskt inflytande. Men alliansen kan inte vara ett egenvärde.
Ett annat argument för Lewins lösning är att det skulle skapa en ”stark” regering. Nåja, en stark regering är inte så mycket att hurra för om den ändå inte kan enas internt. För hur ska Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven kunna knåpa ihop en gemensam regeringsförklaring? Och hur attraktivt är det egentligen med en stark regering om det innebär att den i en demokrati så viktiga oppositionsrollen lämpas över på ytterkantspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna?