Det bör man inte ta för givet. Den holländske populism-experten Cas Mudde pekar i brittiska the Guardian på några intressanta omständigheter. Slutsatsen är att Alternative für Deutschland visserligen fick långt fler väljare än tidigare, men också har en väljarkår som knappast kan kallas för stabil.
Att partiet är klart starkare i östra Tyskland än i västra är känt sedan länge. Men det tycks också vara så att en påfallande stor andel av partiets väljare är sådana som tidigare inte brytt sig om att rösta i valen till förbundsdagen. Fler tidigare soffliggare än tidigare CDU- respektive SPD-väljare har alltså röstat på AfD.
Av de som valde AfD ska 60 procent ha gjort det för att markera ogillande av övriga partier me-dan ”bara” 34 procent aktivt velat stödja partiets politik. Mer än 70 procent av sympatisörerna har uttryckt en önskan att kunna rösta på CDU:s bayerska systerparti, det betydligt mer konservativa CSU, också utanför Bayern. Men CSU är alltså ett rent bayerskt parti, även om dess ledande politiker ibland har hotat med att också gå ut också på riksnivå.
Till detta kommer att AfD:s ledare i valkampanjen, Alice Weidel och Alexander Gauland har lägst förtroendesiffror av samtliga partiers ledare – också långt efter den kontroversiella Sahra Wagenknecht i västerpartiet Die Linke.
Även den extrema högerns historia i Tyskland (och tidigare Västtyskland) ger skäl för att tvivla på stabiliteten inom AfD. Tidigare försök att lansera partier på den yttersta högerkanten har alla drabbats av intern splittring. Det gäller die Republikaner och Deutsche Volksunion på 1990-talet och det tydligt nazistiskt belastade NPD vid slutet av 1960-talet. De har alla, efter framgångar i lokala val och delstatsval, mer eller mindre försvunnit från den politiska kartan.
AfD grundades som ett protestparti mot euron, men såg chansen att gripa tag i missnöjet med invandringen. Detta har lett till att partiet steg för steg blivit mer extremt – något som i dag markeras exempelvis av uttalanden med innebörden att tyskarna borde känna stolthet för vad tyska soldater gjorde under andra världskriget. Med sådana kommentarer passeras givetvis en gräns som skiljer ut AfD, eller delar av AfD, från alla andra partier i Tyskland.
Vid en presskonferens omedelbart efter valet i söndags meddelade så den hittillsvarande partiledaren, Frauke Petry, att hon lämnar AfD och tänker sitta i förbundsdagen som oberoende. Därefter lämnade hon leende presskonferensen medan det övriga ledargarnityret uppenbarligen helt togs på sängen.
Inget av detta ska uppfattas som att AfD inte är ett allvarligt politiskt problem i Tyskland. Också isolerade partier utan inre stabilitet kan ställa till stor skada.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör