Även om de senaste dagarna har bjudit på en eller annan regnskur, har detta varit en varm sommar. Riktigt varm. Hör du till dem som avundsjukt går och hämtar kaffe på jobbet när någon arbetskamrat berättat att hen hunnit med ett morgondopp från den egna bryggan innan hen åkte till jobbet.
Du är förlåten, men det är en onödig avundsjuka.
Strandtomten som fenomen lever bäst hos fastighetsmäklare och kommunpolitiker. Om den senare kategorin befinner sig långt från storstadsområden, är de ofta väldigt aktiva lobbyister för en uppluckrad strandskyddslag. Kan de erbjuda strandtomter för nybyggnation tror de att inflyttningen till kommunen kommer att öka.
Till viss del kan det vara sant. Det finns människor som väldigt gärna vill ha en strandtomt. Men det finns fler som inte vill.
Strandskyddslagen har gamla anor. Den tillkom 1952 men fanns i tanken redan i fritidsutredningen från 1938 ur vilken den andra semesterveckan och lagen om allemansrätt kom fram. Tanken var att gemene man skulle ha tillgång till den svenska naturen, även om man inte själv var ägare till mark och vatten.
Idag gäller strandskyddet vid hav, sjöar och vattendrag upp till 100 meter från strandlinjen, med möjlighet för länsstyrelserna att utöka till 300 meter.
Men, som sagt, intresset att utöka eller ens slå vakt om, de lagstadgade 100 meterna är i många fall lågt. Det här är en fråga där flertalet kommuner (läs kommunpolitiker) tycker att subsidiaritetsprincipen ska gälla fullt ut. Helst ingen lag alls, det här kan vi bestämma själva.
Det är en trist inställning.
Strandskyddet har flera funktioner. En är att skydda den biotop som ofta är väldigt speciell i strandzonen. En annan är alltså det rörliga friluftslivet.
Biotopaspekten är viktig, men låt oss ändå bortse från den och se vilken nytta en kommun skulle kunna ha av att erbjuda strandtomter till inflyttare.
Ett av de bästa exemplen är Båstads kommun i nordvästra Skåne. Hit vill många flytta, ännu fler ha sitt sommarviste. I delar av kommunen är fastighetspriserna betydligt högre än i Stockholms attraktiva kranskommuner.
Ändå finns här inga strandtomter.
Runt nästan hela Bjärehalvön finns ett strandnära naturreservat. Det finns gott om fastigheter med havsutsikt, krypavstånd till stranden och astronomiska priser på Hemnet om de är till salu. Men, som sagt, mellan det egna staketet och strandlinjen får vem som helst vandra. Kanske inte alltid 100 meter men i alla fall en rejäl allmänning.
Varför?, borde en och annan kommunpolitiker som hävdar motsatsen fråga sig.
Förklaringen borde vara enkel. Även den som har en strandtomt, avgränsad med ett staket, tröttnar nog snart på att ta en strandpromenad där man måste vända efter 50 meter. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Tänk att öppna grinden mot havet och ta en rejäl strandpromenad på några kilometer. Vilken frihet!