2019 var knappt ett dygn gammalt när en fallande port i Skåne träffade en långtradarchaufför. Dagen därpå föll en vägg över en industrielektriker i Kalmar län. Den 8 januari föll en 61-årig byggnadsarbetare i Skåne från en balkong. Den 23 januari föll en elinstallatör från en hög mast i Stockholm.
I januari omkom totalt nio personer på sitt jobb. Den dystra trenden fortsatte under februari. I början av mars protesterade regeringen. ”Bara hittills i år har tolv personer omkommit på jobbet. Inget annat än en nollvision kan gälla för dödsfall i arbetet,” skrev sex rödgröna ministrar, däribland arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S), i en debattartikel (Aftonbladet, 4/3-19).
Den korrekta siffran var 14. Det borde ansvarig minister känt till. Den senaste dödsolyckan före artikeln inträffade 22 februari. Och nollvisionssnacket verkar inte ha fått gehör. Fram till början av juni inträffade ytterligare femton dödsolyckor. Får vi nu en nollvision mot nollvisioner?
2012 hade Sverige det näst lägsta antalet dödsolyckor i arbetet i Europa efter Nederländerna. Under perioden 2005 till 2014 minskade dödliga arbetsplatsolyckor i Sverige med 40 procent. Sedan tillträdde den nuvarande regeringen, som under förra mandatperioden tillförde 100 miljoner kronor till arbetsmiljöpolitiken och antog en ny arbetsmiljöstrategi för åren 2016 till 2020 med en nollvision som uttalad prioritet.
100 miljoner, noll döda. Ledmotivet låter så bra. Men varför fortsätter då dödsfallen att öka, Ylva Johansson? Regeringen kallar sig feministisk, och poängterar gång efter annan vikten av att synliggöra strukturer. Det som förenar personerna i första stycket är deras pronomen. Av 58 arbetsplatsolyckor med dödlig utgång 2018 var 54 av de omkomna män. Likadant 2017 och 2016: fyra kvinnor per år omkommer, men antalet omkomna män ökar. Av Ylva Johansson hörs väldigt lite om denna skeva säkerhetsmiljö.
I stället beskrivs hur fler kvinnor kliver in i traditionellt manliga yrken, och hur jämställda arbetsplatser leder till bättre hälsa. Tyvärr betyder det att de som vill arbeta inom mansdominerade yrken gör det med livet som insats.