Varför? Frågan inställer sig i samma sekund som regeringen presenterar förslaget att utreda införandet av en särskild svensk kulturkanon. Varför?
Officiellt är svaret: ”Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.”
Inofficiellt är det nog snarare för att det står i Tidöavtalet och därmed är en viktig punkt för åtminstone ett av de fyra samarbetspartierna, det vill säga SD. En särskild litteraturkanon var ju till exempel länge en viktig käpphäst för dåvarande Folkpartiet.
Egentligen är det inget fel med det formella syftet. Inte heller med tankarna om behovet av ”gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle”. Detta särskilt då, som samarbetspartierna skriver, ”mycket av de kunskaper som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika självklara”. Därför finns det ”behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, till detta kan kulturen bidra”.
Sannolikt kommer också utredaren Lars Trägårdh och de expertkommittéer han ämnar utse göra ett gediget jobb i att vaska fram särskilt framstående svensk kultur. Men det är inte där skon klämmer.
Det grundläggande problemet med tankarna på en kulturkanon är att ändamålen faktiskt inte alltid helgar medlen. Regeringens syfte är gott, men vägen dit är fel. En kanon riskerar att antingen inte göra så mycket väsen av sig alls eller, vilket är den andra extremen, på olika sätt bli tvingande. Och det senare verkar inte vara regeringens ambition.
Om man som regeringen och Sverigedemokraterna vill stärka kulturens roll och lyfta fram det gemensamma, finns betydligt mer handfasta – och effektiva – medel att tillgå.
Till att börja med skulle man till exempel kunna se över finansieringen av våra stora nationella, kulturinstitutioner. I höstas larmade bland andra Dramaten, Kungliga Operan, Nationalmuseum och Naturhistoriska riksmuseet att de inte får ihop ekonomin. De statliga anslagen äts upp av höga hyror från likaledes statliga Fastighetsverket, vilket går ut över verksamheten.
En rejäl dusör till våra stora kulturinstitutioner gör nog mer för de gemensamma referensramarna än aldrig så väluttänkta listor över framstående svensk bildkonst och litteratur. Och vad gäller det senare. Låt det för all del vara viktigt att läsa svenska klassiker i skolan – och ge resurser till skolbibliotek och klassuppsättningar – men låt lärarna bestämma exakt vad som ska läsas (det lär nog ändå bli både Moberg, Lagerlöf och Strindberg).
Det går alldeles utmärkt att satsa på kulturen. Även utan kanon.