Regeringens förslag att ge alla barn 500 kronor för att delta i fritidsaktiviteter är feltänkt.
Om man vill vara snäll kan man konstatera att regeringen åtminstone försöker angripa en angelägen fråga. Det är en stor olycka att ungas deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter så ofta hänger ihop med socioekonomisk status.
Barn till välbeställda föräldrar idrottar mer, går i högre utsträckning i musikundervisning och engagerar sig i mer i andra kulturaktiviteter än vad barn till socialt utsatta föräldrar gör. De senare går därför miste om erfarenheter som både berikar ungdomen och ger positiva effekter långt upp i åren. Där lika förutsättningar borde råda kommer vissa både vara i fysiskt bättre form och dessutom ha tillskansat sig kulturella färdigheter som ger dem fördelar i livet.
Så ja, det är helt rätt tänkt av regeringen att vilja uppmuntra fler barn att bland annat idrotta. Det är grunden både en frihets- och rättvisefråga.
Problemet är regeringens angreppssätt. Det är som ett eko av det sena 90-talet och tidiga 2000-talet, när det inte fanns någon frihetsfråga som den samlade borgerligheten inte tyckte kunde lösas med ett peng- eller checksystem. För att få fler barn att engagera sig i sport och kultur kommer man från och med årsskiftet nämligen att införa ett fritidskort.
Till en kostnad av sammanlagt 730 miljoner ska varje barn få 500 kronor per år att spendera på fritidsaktiviteter. För hushåll som har det sämre ställt kommer summan i stället att landa på 2000 kronor årligen.
Den uppenbara kritiken, att detta riskerar att leda till ekonomisk brottslighet, har redan ventilerats av en rad remissinstanser. En annan given invändning är den administration som följer av att delar av ersättningen är kopplad till ekonomisk situation, genom att kopplas samman med bostadsbidrag.
Men det största misstaget regeringen gör är att den tror att fritidskortet kan pressa fram något slags ny reell valfrihet. Det svenska föreningslivet är redan präglat av mångfald och idealism. Det skulle inte existera utan att eldsjälar ägnar en stor del av sin fritid åt detta.
Många föreningar har också, på eget bevåg, infört olika lösningar för att även barn till mindre bemedlade till exempel ska kunna spela fotboll. I många kommuner finns också åtgärder för att uppmuntra och möjliggöra deltagande i idrott och kultur.
Tyvärr ligger det nära till hands att en stor del av den tudelning som finns inte enbart bottnar i ekonomiska skillnader, utan också handlar om vidare samhällsstrukturer. Och det måste verkligen angripas – men inte genom att stoppa en femhundring i fickan på alla Sveriges barnfamiljer.