En sidoeffekt av Rysslands krig i Ukraina är att det belyst energifrågans politiska natur. Först och främst har kopplingen till säkerhetspolitik framgått med extrem tydlighet och EU fortsätter med sina viktiga försök att nå ett totalt importförbud av rysk olja. Tyvärr, men inte så förvånande, motarbetas det av Orbáns Ungern.
Det är emellertid inte bara av säkerhetspolitiska skäl som en mer framåtlutad roll för staten behövs på energiområdet. Det behövs också därför att det helt enkelt handlar om infrastruktur. Det låter det inte alltid som när politikerna pratar.
När det från borgerligt håll lyfts behovet av ny kärnkraft möts det oftast av sägningen - denna gång från Magdalena Andersson i söndagens partiledardebatt - att det är fritt fram att bygga ny kärnkraft i Sverige, men att ingen investerare vill göra det.
Det är också något som miljöpartister gladeligen brukar påpeka, att Ringhals 1 och 2 avvecklades på kommersiella grunder och att kärnkraft därför inte är affärsmässigt gångbart. Borgerliga politiker brukar då svara med att det var politiken som förstörde förutsättningarna för kärnkraft och att den egentligen kan drivas på marknadsmässiga grunder.
Det är sant att politiken har påverkat investeringsviljan. Exempelvis var det helt fel att i den senaste energiöverenskommelsen införa ett mål om 100 procent ”förnybar” elproduktion i stället för ”fossilfri” vilket inkluderar kärnkraft. Vi har också lagstiftning som säger att kärnkraft bara får byggas på platser där reaktorer redan finns.
Samtidigt är det problematiskt att såsom debatten sett ut, fokusera så mycket på vad ”marknaden” vill ha. Det är att ha fel angreppssätt i frågan. Elförsörjning är inte vanlig affärsverksamhet – det är infrastruktur och grunden för ett fungerande samhälle.
Vad som maximerar Vattenfalls vinst behöver inte vara det som maximerar den samhällsekonomiska nyttan. På energiområdet finns det dessutom tydliga mål från politikens håll som rör hållbarhet, säkerhet, men också något så självklart som att alla ska ha god tillgång till el och att priserna ska vara stabila och på rimlig nivå. Över hela landet. Mål som vi ser inte uppnås i dag.
Staten behöver alltså ta ett större ansvar. Det kan se ut på olika sätt. Energibolagen Fortum och Uniper har föreslagit att en systemansvarig aktör som Svenska kraftnät ska få i uppdrag att upphandla en viss andel av de olika systembehov som finns, som planerbarhet till exempel. På så vis kan man säkerställa att elsystemet som helhet fungerar och att de nödvändiga långsiktiga investeringarna görs.
Kalla det centralplanering om ni så vill.