På befolkningsnivå vore det utmärkt om alla 25-30-åringar årligen gick och kollade sina tänder. Likaså borde unga som flyttat hemifrån genast börja lägga en hundring i månaden till sin pension, en summa som kan ökas efter hand. Resultatet i pensionsåldern skulle bli fantastiskt med minskade klyftor för både hälsa och ekonomi.
Men det visar sig alltså att unga i allt högre grad hoppar över tandläkarbesöken. Andelen 24-39-åringar som går på årlig baskontroll har minskat med 14 procent på tio år (SVT 13/6). Det är också bara ett fåtal 30-åringar som lyssnar på bankernas hurtiga råd om att ”komma i gång” och att ”en liten insättning nu ger stor utdelning senare”. Man vet allt det där. Visst, det är dags att börja, snart.
Politiskt finns sedan decennier en socialdemokratisk dröm om en bred tandvårdsreform för att utjämna klassklyftorna i munhälsa. Den förra regeringen siktade på att hålla kvar unga vuxna i tandvården genom att göra den gratis upp till och med året man fyller 23. Vilket alltså snarare haft motsatt effekt på 24-åringar och uppåt, den ålder då många verkligen fått en egen ekonomi.
SSU-ordföranden Lisa Nåbo analyserar framgången för V och MP i EU-valet med att S behöver en verkligt attraktiv vänsterreform. ”S måste sluta be om ursäkt”, säger hon till Expressen (14/6), och tar arbetstidsförkortning och en tandvårdsreform som exempel på lämpliga vallöften inför 2026. Det återstår att se hur det blir. Löften om gratis tandvård brukar falla på den stora kostnaden, men också på det ljumma intresset från väljare upp till yngre medelåldern. Fråga Göran Persson!
Den M-ledda regeringen tar från och med 2025 bort den fria tandvården för alla upp till 23 år. Senast i oktober kommer förslag från en utredning som fått uppdraget att stärka högkostnadsskyddet ”för att mer efterlikna det i övrig vård och där äldre med sämst munhälsa prioriteras”. Man börjar så att säga i andra ändan, i en ålder då befolkningen generellt verkligen drabbas av dåliga tänder.
Det finns fördelar och nackdelar med båda synsätten. En ignorerad tandhälsa under första halvan av livet leder givetvis till mycket högre kostnader när detta sedan ska kompenseras av skattebetalarna. Å andra sidan finns det något som heter eget ansvar. I utredningsförslagen måste det finnas något slags incitament att sköta sina tänder och gå till tandläkaren.
De stora gapen på ålderns höst måste verkligen åtgärdas. Den ideologiska skillnaden är som så ofta i vilken grad lösningarna bygger på eget ansvar kontra i vilken grad politiken ska kompensera för alla skillnader. Valrörelsen 2026 får gärna handla om det, där har Lisa Nåbo rätt.