På torsdagen inleds den historiska vägen mot Sveriges och Finlands ansökan till försvarsalliansen Nato. Då meddelar den finske presidenten Sauli Niinistö sin inställning i frågan. Under helgen kommer sedan de socialdemokratiska partierna i de båda länderna med sina besked, följt av en svensk riksdagsdebatt på måndag. På tisdag besöker Niinistö Sverige och då kan beskeden komma. Redan i juni kan ansökningarna behandlas av Nato.
Två grannländer, men två vitt skilda processer. Förklaringarna till det kan vara både historiska och geografiska, men mycket går att hänföra till den 17 december 2021. Reaktionerna på Vladimir Putins krav på en ny europeisk säkerhetsordning där Nato drog sig tillbaka från hela östra Europa, samtidigt som stora trupper drogs till Ukrainas gräns, väckte mycket starka reaktioner i alla Natoländer samt i Finland.
I Sverige hade vi just fått en ny regering och en ny statsminister. Omikronvarianten såg ut att hota julfirandet. Fyra veckor senare (14/1) fick Magdalena Andersson en riksdagsfråga från Hans Wallmark (M) om hur hon såg på det nya hotet och på Nato. Utrikesminister Ann Linde (S) besvarade den med att upprepa tidigare ståndpunkter om ”dialog” och möjligheter till ”fördjupat samarbete” med Nato.
Omsvängningen inom S de senaste två månaderna är väl känd, liksom synpunkten att det gått för fort och att Sverige nu ”rusar in i Nato”. Dialogen med gräsrötterna i partiet har kallats en ”skenprocess” och intresset för att delta har varit svagt. En vanlig uppfattning är att partiledningen redan bestämt sig om Nato, men ändå känt sig tvungna att arrangera en låtsasdebatt med teatralisk tveksamhet från dem som bestämmer.
På andra sidan Östersjön är bordet för en Natoansökan dukat. Enligt en färsk opinionsundersökning (Yle, 9/5) är 76 procent av finländarna positiva till ett medlemskap medan 12 procent är emot. Mest anmärkningsvärt är stödet hos gröna väljare, 73 procent, och hos Vänsterförbundet, 56 procent. Finlands Stenevi och Dadgostar leder vägen mot Nato.
Även i Sverige är en majoritet av väljarna för Nato, 57 procent (Demoskop, 20/4). Gissningsvis kommer en skepsis att leva kvar hos delar av folket för lång tid, som med EU för drygt 25 år sedan. Vad skulle det här vara bra för och vad ska hända nu?
Det är tillåtet att ändra sig i stora politiska frågor. Och den ryska invasionen 24 februari var något som chockade alla, trots allt som föregått Putins beslut. Men det finns en gräns för hyckleriet och viljan att tillrättalägga historien. Om detta måste efterdebatten handla, med start i S-högkvarteret.