Verkligheten blev inte lika entydig. I Frankrike förlorade extremhögern presidentvalet, till förmån för den nya socialliberalt präglade rörelsen La République en Marche, med ett uttalat EU-vänligt politiskt program. I Nederländerna ökade extremhögern i parlamentsvalet, men inte alls så mycket som förutspåtts. Den högerliberale premiärministern Mark Rutte kunde bilda regering på nytt.
I Tyskland fick visserligen det högerextrema partiet Alternative für Deutschland plats i Förbundsdagen, men hur regeringsfrågan än löses efter valet så lär AfD förbli en otänkbar partner för samtliga övriga partier. Och Angela Merkel blir sannolikt kvar som förbundskansler.
Det franska exemplet visar att populism och nationell inskränkthet kan mötas med ett positivt program av motsatt slag. Etablerade politiker i alla länder har skäl att begrunda detta. De som tror att den enda handlingsmöjlighet som finns i dagens politiska läge är att själv försöka kopiera populisterna har fel.
Inom EU har många rent av börjat tala om en vändpunkt för det europeiska samarbetet. Men de får nog vara nöjda om unionen slipper nya kriser utöver dem som redan finns. Emmanuel Macrons reformplaner är omfattande, men lär tills vidare bara få stöd punktvis. Förhandlingarna om Brexit går in i en ny fas, men det planerade brittiska utträdet blir till större skada för Storbritannien än för EU – om det verkligen blir av.
Spekulationerna om en brittisk helomvändning, efter en ny folkomröstning, är sannolikt orealistiska men fortsätter ändå. Dagarna före jul tog unionen de första stegen för att försöka tvinga Polen (och Ungern) att återgå till att respektera fria medier och oberoende domstolar. Både denna utveckling i två medlemsländer och frågan hur den ska mötas innebär hot mot unionens framtid av ett helt annat slag än somliga brittiska politikers fantasier om att isolera sig från kontinenten.
Men att trenderna från 2016 inte fortsatt på det sätt som många trodde betyder inte att de skulle sakna konsekvenser. President Donald Trumps internationella politik formar sig alltmer till en katalog över exempel på dåligt omdöme eller bristande insikter, som dessutom direkt motverkar det som rimligen borde vara USA:s egna intressen.
Presidentens beslut att lämna frihandelsavtalet kring Stilla havet ökar bara Kinas manöverutrymme. Misstänkliggörandet av kärnenergiavtalet med Iran kan stärka de mest extrema krafterna i den islamistiska regimen. Och det återstår i högsta grad att se på vilket sätt Trump föreställer sig att beslutet att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad skulle bidra till att få igång en ny fredsprocess i Mellanöstern. Om Trumps beslut att lämna Parisavtalet om klimatet får någon praktisk effekt återstår att se – motkrafterna också i USA är starka.
Mot detta måste ändå vägas en annan utveckling på den internationella scenen. Inbördeskriget i Syrien är slut, även om ingen kan påstå att landet ens börjat återgå till någon sorts ”normalitet”. Syrien kommer att vara förött för lång tid framåt, men kriget är ändå över. Samtidigt har IS skräckvälde i gränstrakterna mellan Syrien och Irak brutits. Men en av konsekvenserna är dessvärre också att terrorsekten, när dess krigare skingras, försöker fortsätta verksamheten på andra håll i världen. Och nya typer av konflikter kan ta vid när kriget mot IS är slut.
Och trots Trumps ointresse för sina allierade har USA och ett antal andra större Nato-länder förstärkt sin närvaro i Europa, i synnerhet i Polen och Baltikum. Också i Sverige finns en ny realism i säkerhetsfrågor, markerad bland annat genom den internationella övningen Aurora. I åtminstone den meningen har faktiskt situationen i Europa blivit mer stabil och inte mindre.
Håkan Holmberg