Man kan omöjligt veta varför H&M-vd:n Helena Helmersson plötsligt avgick efter fyra år på posten. Hon säger att det varit krävande år med pandemi och andra omvärldsfaktorer, krävande för henne personligen. Alla som någon gång handlar kläder förstår att omställningen för det traditionella butiksdrivna imperiet varit enorm, men att H&M klarat det hyfsat väl. Vinsten ökade vid onsdagens rapport.

Helmersson säger vad en börs-vd måste säga för att inte oroa marknaden. Det gör också efterträdaren Daniel Ervér som vill ge intryck av en sömlös övergång i familjeföretaget. I det enskilda fallet behöver det inte alls vara relevant att det är en kvinna som lämnar över till en man, men den bredare bilden av toppen i det svenska näringslivet ger anledning till oro och frågor.

Bara en av de högsta cheferna på Stockholmsbörsens OMX-30 är nu en kvinna. Ingen av de fyra storbankerna har en kvinnlig vd. För bara några år sedan såg det annorlunda ut. Tidningen Dagens Industri gör på Kvinnodagen 8 mars en genomgång av jämställdheten på hela börsen. Årets resultat lär inte avvika mycket från de senaste årens 12-12,5 procent kvinnliga vd:ar.

Förklaringarna till glastaket har skiftat genom åren. Först var diskriminering den helt dominerande orsaken. Den avgående manlige vd:n, hette det, såg det som naturligt att efterträdas av en yngre version av sig själv, en utan glasögon och med lite mera hår. Övergången hade förberetts under en tid med lämpliga uppdrag inom bolaget.

Motståndarna till någon form av kvotering (det hotande alternativet till att ”det är som det är”) har sedan pratat om kompetens, att lämpligheten måste styra i konkurrensutsatta branscher. När det inte gick längre, när kvinnorna var i majoritet på de högre utbildningarna, har man sagt att det faktiskt tar tid innan det slår igenom på det högsta posterna. Är det dags för de ”personliga skälen” att lyftas fram nu?

Den största ojämställdheten finns inte längre i utbildningssystemet. Den har om inte utraderats, så åtminstone minskat kraftigt, i 30-årsålderns familjebildning. Små barn behöver tillsyn av en mamma och en pappa, det inser de flesta. Men vad händer sedan, i 40-50-årsåldern, då vd:ar rekryteras?

Vem är fortfarande familjens epicentrum när det tagit slut på förskolehämtningar och vab? Vem hjälper tonåringar och unga vuxna när något går snett? Vem ser till att gamla föräldrar klarar sig när förmågorna försvinner? Kvotering är fortfarande ingen lösning, men väl ytterligare insikter om hur samhället ser ut och hur det kan åtgärdas. Kompetens och lämplighet måste som sagt styra och så är det inte.