Ledare: Det hjälper inte att göra studenter till syndabockar

Slalomåkare, stockholmare eller studenter – viljan att söka syndabockar har varit stark under pandemin. Än en gång har studenterna fått uppmärksamhet. Det främsta skälet till ilskan är rapporterna om en grupp på 40-50 studenter som festar och “medvetet bryter mot rekommendationerna” (UNT 19/3). I gruppen har den sydafrikanska virusvarianten fått fäste. Det är oroväckande eftersom det ännu saknas fullständig information om hur effektivt vaccinen fungerar mot den.

Ilskan och viljan att skuldbelägga studenter är lätt att förstå. Att medvetet bryta mot restriktionerna är dåligt. Det är bra att spridningsutbrottet tas på allvar och att det bildats en arbetsgrupp för att stoppa spridningen och nå ut till rätt personer (UNT 22/3).

Många har försökt tala allvar till studenterna. Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning (S), röt ifrån förra veckan. “Studenterna är ju vuxna människor. Jag vill inte se fler fester. De måste naturligtvis ta ansvar för vad de själva gör och utsätter andra för”, sa hon (Aftonbladet 15/3).

Men frågan är om det lönar sig att utmåla en grupp som syndabockar. Smittspridningen är ett problem för hela region Uppsala. Många studenter gör, precis som resten av samhället, sitt bästa. Och det till en hög social kostnad. “Jag känner knappt dem jag bor med”, säger apotekarstudenten Jasmin Serjieh till UNT (22/3). “Jag tycker inte att det är bra att studenter festar, men tycker samtidigt synd om dem som precis flyttat hit och känner sig ensamma”, säger studenten Rikard Törne.

Unga, som ofta bor i ensamhushåll och saknar naturliga kontakter till omvärlden utöver kurskamraterna, drabbas hårt av restriktionerna. Ensamhet är exempelvis förknippat med kronisk stress, också det ett problem ur ett folkhälsoperspektiv. Ändå gör många vad de kan.

Och de som inte gör det? Frågan är om skuldbeläggandet leder till att de ändrar sitt beteende. De som bryter mot restriktionerna medvetet, vet – per definition – att de bryter mot dem. Sannolikt har det skapats en avvikande norm inom de grupper som bryter mot restriktionerna. Enligt beteendeforskare, bland annat i Vetenskapsradion 24/11-20, behövs då en normförskjutning. Det är svårt att få till, men hjälps sannolikt inte av skuldbeläggande.

Skuldbeläggandet av grupper alienerar gruppen. Har man väl börjat alienera människor genom att göra dem till syndabockar, kan det vara svårt att få dem att än en gång lyssna på en.

De studenter som festar bör sluta. Fler bör studera eller jobba hemifrån om de kan, och alla bör umgås främst med närstående. Men solidaritet i coronatider innebär också förståelse för att unga, som ofta bor i ensamhushåll och nyligen flyttat hemifrån i hopp om att påbörja sitt liv, har bestulits på den erfarenheten. 

Ingen hjälps av skuldbeläggandet.