Att de styrande i den islamiska republiken pekar ut dessa fyra länder som anstiftare har historiska och ideologiska förklaringar, men säger inte mycket om den verkliga bakgrunden till protestvågen. Regimen tycks ha tagits på sängen i lika hög grad som omvärlden av protesterna, som började i med en lokal demonstration i storstaden Mashhad mot höjda priser på bränsle och livsmedel.
Sådant missnöje har funnits tidigare, men denna gång blev protesterna en katalysator för omfattande demonstrationer över hela landet, med allt tydligare politiskt innehåll. Inom kort hördes slagord mot hela det politiska systemet. Någon skillnad mellan den relativt moderate presidenten Hassan Rouhani och regimens mer hårdföra element tycks man inte göra – det handlar om det teokratiska systemet som sådant.
Rouhani själv, som fått starkt stöd från väljare som tröttnat på förtryck och umbäranden försöker nu gå en svår balansgång. Å ena sidan säger han att det måste finnas ”utrymme för kritik”. Å andra sidan försäkrar han att staten kommer att slå tillbaka hårt mot dem som gör sig skyldiga till våldsamheter och förstörelse av allmän egendom.
Det kan inte heller uteslutas att de hårdföra grupper som förlorade presidentvalet försöker utnyttja oron för att underminera Rouhanis ställning och förhindra att han efterträder den nuvarande högste religiöse ledaren, Ali Khamenei. Vad vi vet säkert är att polis och militär har använt dödligt våld och att hundratals människor har gripits. Regimen försöker också blockera landets sociala medier för att minska risken att människor samlas till nya demonstrationer.
Den iranska regimen är en diktatur, men ändå ingen politisk monolit. Tvärtom finns starka motsättningar mellan olika fraktioner och ett starkt motstånd från konservativa grupper mot varje försök att reformera ekonomin – eftersom de själva skulle förlora på förändringarna. Samtidigt finns en stark längtan hos befolkningen efter öppningar mot omvärlden och en mindre rigid politik på hemmaplan. Det var de stämningarna som bar fram Rouhani och som kom till uttryck i den ”gröna” (islams färg) rörelsen 2009 då reformvännerna ansåg sig bestulna på segern i det årets presidentval.
Utöver parallellen med 2009 ligger två andra jämförelser nära till hands. En är med den arabiska våren 2010 – 2011. En annan är med den revolution som störtade shahens diktatur 1979 och ledde till den islamiska republikens uppkomst. I båda fallen gick utvecklingen snabbt från protester mot usla levnadsförhållanden till krav på ett fullständigt systemskifte. Den iranska regimen är beredd att gå mycket långt för att förhindra en sådan utveckling. Men den bär själv ansvaret för den desperation som bär fram protesterna.
Håkan Holmberg