Det vi vet om det fruktansvärda attentatet i Örebro är att gärningsmannen var en man, att han dödat tio personer på Campus Risberga och skadat ytterligare sex samt att han själv är avliden. Totalt elva dog i den värsta masskjutningen i Sveriges historia, inga av dem var barn.
Allt övrigt är spekulationer. På gott och på ont, då alla söker svar på hur detta kunde hända i den vardagligaste av situationer, vuxna som möter engagerade lärare en tisdag eftermiddag, kanske för att läsa upp sina betyg. Ondskan kan sammanfattas i en önskan om att gärningen ska passa in i ens egen världsbild, i det krig som framför allt förs i undervegetationen på nätet.
Ingenting tyder enligt polisen på ett sådant motiv, exempelvis islamistiskt eller högerextremistiskt. Och för varje timme som går, eftersom han var känd från början, ökar sannolikheten för att det rör sig en ensamvarg då han annars borde ha lämnat något spår, digitalt eller i samhället. Därmed inte sagt att sådana uppgifter fortfarande kan komma fram.
Uppgifterna om 35-åringen pekar hittills i samma riktning. Han har varit en enstöring utan yttre kontakter, utan arbete eller andra intressen. Inga kontakter med polisen, inte heller socialtjänsten eller psykiatrin. Om den bilden bekräftas går tankarna till dubbelmördaren i Linköping 2004, en man som gått helt under radarn tills att han plötsligt knivdödar en lite pojke och en medelålders kvinna.
Det vi vet är att pojkar som ”blivit över” är ett eskalerande fenomen, något som börjar i skolan och fortsätter med isolering vid en skärm i 20-årsåldern där man mår sämre och sämre, där inga framtidsutsikter ens existerar. Ytterst få agerar på detta tillstånd, ännu färre mot andra än sig själv. Men statistiskt sett sker det förr eller senare och skadorna har då ett direkt samband med tillgången på vapen i samhället, det inser alla utom den amerikanska lobbyn. Gemensamt för skoldåd är också att de ofta påhejas på ljusskygga nätforum.
Till skillnad från organiserad brottslighet är det oerhört svårt att gardera sig mot den ensamagerande skytten. Men skolorna måste skydda sig, vilket också görs. Ett vittnesmål i Örebro: ”Läraren skrek att vi skulle ned på golvet, sedan låste hon dörren och barrikaderade med bänkar. Sedan ryckte någon i dörren och det började smälla”.
Då går tankarna till Ärentunaskolan och flera andra skolor där Uppsala kommun renoverat med glas för ljusinsläpp och av säkerhet. Lärarna protesterade eftersom glasrutorna gjorde det svårt för oroliga barn att koncentrera sig (UNT 26/1). Slutsatsen blir tydlig, också med tanke på säkerheten. Tänk om, gör skolorna säkra.
Flaggorna vajar på halv stång i hela Sverige på onsdagen. I dag räcker det att känna sorg, sedan får vi veta och agera.