Det finns alltid starka skäl till integritetsinskränkningar. Varje inskränkning skadar bara den genomsnittliga medborgaren marginellt och integritet som begrepp är dessutom luddigt.
Ta till exempel brottsbekämpning. När man ställer det vaga begreppet “integritet” mot “stoppa det ökande våldet” eller någon annan oroväckande samhällstrend, blir det för de flesta svårt att argumentera för integriteten.
Det skulle kunna förklara varför man så sällan hör motstånd mot att till exempel polisen får allt större befogenheter på bekostnad av människors integritet.
Sedan årsskiftet får polisen använda ansiktsigenkänning till exempel i övervakningsvideor för att hjälpa i brottsutredningar. Än så länge får de bara använda det i material som annars hade undersökts manuellt, men hoppas få ökade befogenheter i framtiden att använda verktygen i realtid (SVT 23/12-20).
Anmärkningsvärt är att denna förändring passerade nästan obemärkt förbi. Det borde den inte ha gjort.
Ansiktsigenkänning kan lätt användas på fel sätt. Polismyndigheten fick nyligen böter på 2,5 miljoner kronor från Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) därför att de olovligen använt en typ av ansiktsigenkänningsteknik för bilder under 2019-2020. Polisen hade i flera avseenden brustit i sitt personuppgiftansvar och hanterat uppgifterna i strid mot brottsdatalagen (IMY 11/2).
När integriteten får stryka på foten är det för att andra politiska och samhälleliga mål anses vara överordnade. Det gäller inte bara brottsbekämpning, utan även coronastrategier. Av alla saker som utmärker pandemin är kanske det tydligaste att man är villig att betala ett högt pris för att åtgärda krisen. Och den som är villig att betala ett mycket högt pris får ofta göra just det.
I många länder har smittspårningstekniken gjort detta tydligt. I Singapore laddade nästan 80 procent av befolkningen i god tro ner appar som samlade information om deras rörelsemönster till myndigheter. Informationen skulle hållas hemlig. I efterhand har det dock uppdagats att polisen fick tillgång till datan som sedan användes i brottsutredningar. “Ett svek mot medborgarna”, kallade Phil Robertson på Human Rights Watch övertrampet (Sveriges Radio 11/1).
Det senaste i raden är de digitala intyg som ska ge den som är vaccinerad mot covid-19 möjlighet att resa igen. Enligt EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen (Twitter 1/3) kommer ett lagförslag att läggas fram innan månaden är slut. Intyget ska visa om en person är vaccinerad, testresultat för den som inte är det och information om återhämtning för den som redan haft covid-19. De bakomliggande skälen till varför är goda, men samtidigt riskerar principen om hälsosekretess att undermineras.
Det finns starka skäl till integritetsinskränkningar. Ställer man en enskild människas integritet mot kollektivets nytta att brottsbekämpa eller smittspåra vinner ofta det senare. Det är synd. Om rätten till fri rörlighet inom EU villkoras, är det inte mycket till rättighet längre. Om smittspårning blir överordnat allt annat finns per definition ingen gräns för vad man blir villig att göra för den. Om ingen slår vakt och varnar för hot mot integriteten ökar risken att ny teknik över- eller felanvänds av våra myndigheter.
Poängen är inte att alla integritetsinskränkningar alltid är fel. Tvärtom kommer det alltid att finnas goda skäl till dem. Men om alla andra samhälleliga mål blir överordnade integriteten, finns snart ingen integritet kvar. Och även om ingen ensamt har skäl att stå upp för integriteten i de enskilda situationerna, har vi som samhälle starka skäl att göra det tillsammans.