Barbro Westerholm (L) var generaldirektör för Socialstyrelsen när homosexualitet slutade att klassas som en sjukdom år 1979.
I dag går den årliga prideparaden av stapeln i Stockholm, den är Nordens största. I paraden kommer det att finnas allt från företag till civilsamhällesorganisationer, myndigheter och partier. Men framför allt väldigt många vanliga människor. Många som går i paraden brukar säga att de gör det för att fira kärleken, det är en viktig aspekt av Pride. Men vi får aldrig glömma vad prideparaden egentligen är, det är ett demonstrationståg, för att kräva att hbtqi-personer ska ha samma rättigheter, friheter och förutsättningar som alla andra.
Mycket är vunnet i kampen för lika rättigheter, år 1944 blev det lagligt att vara bög i Sverige. 1979 slutade man att vara ”sjuk”. 1995 tilläts registrerade partnerskap och 2013 slutade staten att systematiskt tvångssterilisera transpersoner som ville få sin könsidentitet juridiskt bekräftad.
Trots dessa framgångar är kampen för rättvisa långt i från över. Hbtqi-ungdomar mår fortfarande betydligt sämre än sina straighta motparter. Hbtqi-personer är fattigare och löper betydligt större risk att utsättas för våldsbrott.
Men en av de kanske värsta övergrepp som hbtqi-personer i Sverige fortsatt utsätts för är så kallade omvändelseförsök. Ett omvändelseförsök innebär att din omgivning, ofta din familj, försöker ”bota” din sexuella läggning. Det kan ske på olika sätt.
I bland handlar det om att via exorcism försöka driva ut påstådda demoner, andra gånger handlar det om våldtäkter, misshandel och tvångsgifte. Som bekant är de tre senare sakerna redan olagliga i Sverige, och regeringen har gått fram med ett förbud mot så kallade uppfostringsresor som trädde i kraft 1 juni i år. Det är mycket bra.
Trots löften i Ulf Kristerssons första regeringsförklaring så har ett förbud mot omvändelseförsök inte kommit på plats.
Men lagstiftningen kring omvändelseförsök står stilla. Det är fortfarande fullt lagligt att utföra vad FN beskriver som tortyr på hbtqi-personer. Den förra S-regeringen tillsatte en utredning på ämnet men som inte levererade resultat. I Ulf Kristerssons (M) regeringsförklaring fanns löften om ett förbud mot omvändelseförsök, men vi ser inga tecken på en ny lag.
Bristen på framsteg skulle kunna få en att tro detta var en kontroversiell fråga, men så är inte fallet. 88 procent av befolkningen är positiva till ett förbud, likaså en majoritet i riksdagen. Så varför händer ingenting? Svaret är förmodligen att det inte prioriteras tillräckligt högt, man är helt enkelt okej med att var femte hbtqi-ungdom utsätts för någonting som kan liknas vid tortyr.