Inför Sveriges ordförandeskap i EU-rådet år 2023 föreslår Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni att regeringen tar initiativ till att diskutera hur unionen ska hantera stater som nedmonterar demokratin och rättsstatens principer (SR 2/8). Polen och Ungern alltså, om det nu vid det här laget ens behöver skrivas ut.
Under den pågående prideveckan riktas strålkastarljuset mot det senaste fjärmandet från unionens kärnvärden. Ungern har nämligen röstat igenom en lag som förbjuder HBTQ-information till personer under 18. HBTQ-personer har fått ta över stafettpinnen som syndabockar eftersom det inte längre håller att skylla problemen på invandrare när invandringen är nära noll, såsom Naod Habtemichael pekar ut på DN:s ledarsida (25/7).
Vad som inte heller håller är att fortsätta låta stater ta vara på unionens nyttigheter i form av den inre marknaden och generösa ekonomiska bidrag när man inte förmår upprätthålla sin del av kontraktet. Att något måste göras står klart. Frågan är bara vad.
EU:s beslutsordning bygger på kvalificerade majoriteter och konsensusbeslut. Så länge man har fyra stater på sin sida kan praktiskt taget alla beslut förhindras. Detta tar sig uttryck i den så kallade Visegradgruppen, som förutom de ovanstående länderna består av Tjeckien och Slovakien, där samsyn råder i frågor om exempelvis värdekonservatism och migration.
De institutionella förutsättningarna för unionen sätter på sätt käppar i hjulet för dess egna värden. Samtidigt bör det kommas ihåg att trögrörliga institutioner i sig är en förutsättning för länders vilja att hänskjuta makt till Bryssel. Men det är frustrerande att allt unionen hittills har visat sig kapabla att göra är att komma med tandlösa tillsägelser om att det här minsann inte är okej, allt medan länderna har kunnat skratta hela vägen till banken.
Formellt sett så lyckades EU-kommissionen trots allt få igenom att de ekonomiska stöden med anledning av pandemin är förenade med vissa krav på respekt för rättsstaten, men än så länge är det osäkert huruvida det kommer gå att tillämpas i praktiken. Ungern och Polen tycks emellertid än så länge ha tagit kraven med ro.
Att hitta vägar framåt för att ta itu med de länder som inte ställer sig bakom de ändamål EU grundades på är på sikt en existentiell fråga för unionen, och de gränsöverskridande frågor som skulle kunna lösas bäst på EU-nivå är alldeles för viktiga för att grusas av ett fåtal obstinata och anti-liberala stater.