De 380 000 invånarna i Uppsala län vaknade på onsdagen upp med insikten att coronaepidemin långt ifrån är över. Det finns ingenting i sak att invända mot de lokala restriktionerna. Smittspridningen och sjukhusfallen av covid-19 ökar från en låg nivå, men de ökar. Och i omvärlden visar statistik åter på dödstal i nivå med försommarens, till exempel i Storbritannien. Att agera snabbt och resolut är nödvändigt.
Ändå måste man klara att hålla två tankar i huvudet samtidigt. För en majoritet är pandemin mer som en olägenhet. Det är bökigt att jobba och plugga hemma och se till att gamla mamma får sin mat handlad. Det är tråkigt att ställa in sociala aktiviteter och resor. Men det går ju över, och under tiden kan man passa på att renovera. Resurser är inget problem (resor och aktiviteter är dyrt).
Allting har två sidor och under pandemin har kontrasterna bara ökat i skärpa. Telia och Ericsson redovisade de högsta vinsterna på 15 år på onsdagen. Det blir extrautdelningar och Stockholmsbörsen har satt ett nytt all time high. Den svenska ekonomin som helhet ser hälsosam ut och prognosen för arbetslösheten i vår har korrigerats från elva till nio procent.
Men för dem som är utanför har avståndet till jobb ökat drastiskt. Företag som brukar anställa dem, i till exempel servicesektorn, fick kanske det avgörande slaget med Folkhälsomyndighetens besked i tisdags. Man har hållit ut i över ett halvår, fått upp hoppet något under sommaren och så kommer det här. En ändlös mörk, kall och smittsam vinter väntar. Vem kan kritisera den som väljer att ge upp?
Utanförskapet innebär i många stycken motsatsen till livet för det ivrigt renoverande medelålders paret. Det innebär stor trängsel och ökad risk för psykisk ohälsa. Det innebär rädsla för ekonomin, för att klara räkningarna. Det innebär också att skolbarnen får det ännu svårare med läxorna och att gymnasiebarnen slutligen kan tappa fotfästet när de ska försöka hänga med på skärmen. Risken för våld i hemmet ökar, liksom risken för kriminalitet där utanför.
Två tankar i huvudet. Att kraftsamla mot smittspridningen är den ena. Men den andra är lika viktig. Varje restriktion har en osynlig kostnad. Så snart smittan inte ökar måste samhället öppna så mycket som möjligt igen. Det är inte att ställa liv mot död, det är att ställa död mot död och försöka minimera skadan.
Den 3 november ska restriktionerna prövas igen i Uppsala län, och de ska prövas noga. För många kommer coronalivet bara att trilla på i några veckor till fram till dess, men det är inte dem man ska tänka på i första hand.