Råden kommer troligen att förlängas, meddelade landshövding Göran Enander under en pressträff 11 november. Dagen innan sa Mikael Köhler, hälso- och sjukvårdsdirektör vid Region Uppsala, att om det inte sker en förändring kan ytterligare restriktioner införas (UNT 10/11).
Men om skärpta restriktioner inte har fungerat hittills, varför skulle de göra det framöver? Även om man skärper restriktionerna ytterligare, betyder inte det att de kommer att följas. Nej, nu behöver det bli lättare att följa råden, och svårare att låta bli. Om det ska ske behövs en normförändring i samhället, och särskilt de grupper där smittspridningen är störst.
Det skrev fyra beteendeforskare på DN debatt i helgen (8/11) och menade att myndigheter och regioner hittills inte har förstått hur man får till en beteendeförändring,
Beteendeforskarna menar att generella uppmaningar sällan räcker för att förändra beteenden. Att man känner till en uppmaning betyder inte att man följer den. Det gäller till exempel uppmaningar om träningsvanor, kostråd eller prokrastinering. Vi vet hur vi borde leva, men gör det ändå inte. Detsamma gäller för uppmaningar att följa coronarestriktioner.
Det finns åtskilliga exempel på att invånare – trots att de mycket väl känner till råden – inte följer dem. Till exempel sa en Uppsalastudent förra månaden till SvD att “vi festar på som vanligt” medan en annan medgav att man samtidigt “skäms lite” (10/10).
Det räcker alltså inte att lägga resurser på informationsspridning, vi bör lägga fokus på normförändring. Till exempel påverkas människor mycket av hur de tror att andra beter sig, särskilt inom den egna sociala gruppen. Informationsspridning om restriktionerna bör därför kombineras med att belysa hur många som följer restriktionerna, ifall andra anpassar sitt beteende och håller sig hemma. Då ökar den sociala pressen att göra likadant.
Det är bra att Sverige har valt en strategi som inte går ut på en total nedstängning. Det bör fortsatt att undvikas. Nedstängning orsakar både kort- och långsiktig förödelse, ekonomiskt såväl som socialt. Därför bör man testa alla möjliga alternativ före dess.
Men om smittspridningen i regionen – och landet – fortsätter att öka behövs kanske skärpta restriktioner. Samtidigt, som Sara Byfors, enhetschef på Folkhälsomyndigheten, säger till UNT (10/11), så “bygger [strategin på] att individerna följer dem”. Det har hon rätt i.
Därför bör vi fråga oss vad en kommande förlängning eller skärpning ska innebära. Om det innebär fortsatt fokus på informationsspridning är det inte säkert att den får effekt. Så kallade skärpta restriktioner bör i stället syfta till att förändra normerna, förenkla att följa rekommendationerna och försvåra att låta bli. Det skulle innebära en långsiktigt hållbar strategi på riktigt.