Mohamad Hassan, kommunalråd för Liberalerna i Uppsala, hamnade i veckan i blåsväder i dubbel bemärkelse när han var ute och seglade. I ett inlägg på Twitter skrev han att “alla har råd med en segelbåt”, vilket snabbt väckte ont blod.
Aftonbladet ringde upp och ifrågasatte påståendet, och folk som varit sjukskrivna berättade på det sociala mediet att de minsann inte alls hade några pengar att lägga på någon segelbåt.
Självklart har inte “alla” i bokstavlig bemärkelse råd köpa sig en segelbåt. Men det är också att tolka Hassans uttalande fult. Budskapet torde snarare ha varit att segelbåtsköp inte är någon exklusiv angelägenhet för någon rik elit. Och det har helt han rätt i. En begagnad segelbåt kan gå för ett par tusenlappar och en mindre ny för några tiotal. Det kan även personer med lägre inkomster spara ihop till om man prioriterar och har lite tålamod.
Svenskar har generellt sett ett problematiskt förhållande till sparande. Det är staten som ska “spara i ladorna” till nästa lågkonjunktur, och som ska ge oss pengar när vi blir gamla, sjuka eller arbetslösa. Något individuellt ansvarstagande är det få politiker som vågar prata om.
Och kanske är det en delförklaring till de så flitigt debatterade "fattigpensionärernas" situation. Politiker har lovat att staten kommer fixa pensionerna, men löftet har brutits och människor har lämnats därhän.
Detta ligger också i en stor välfärdsstats natur. När skattekvoten är hög blir mindre utrymme för privatsparande till övers, särskilt för låginkomsttagare, även om de sociala skyddsnäten kan stå sig sig starka.
Men privatsparande är inte en bara klassfråga rent ekonomiskt, utan även kulturellt. Folk som växer upp i välbärgade hem blir bekanta med begrepp som aktier och fonder från tidig ålder och sparar på sätt bättre än de som bara lägger in pengarna på ett sparkonto.
“Ekonomisk barnmisshandel” kallade den ekonomiska kommentatorn Claes Hemberg det för att spara på konto istället för i värdepapper åt sina barn. Och visst ligger det något i det. På ett antal års sikt är pengarna det dubbla och mer därtill på ett investeringskonto jämfört med ett sparkonto.
Inte ens var tredje vuxen har emellertid ett sparande i värdepapper enligt statistik från Svenska värdepapperscentralen. Med tanke på att Sveriges – och Västvärldens – växande ekonomiska klyftor finner sina förklaringar i kapitalvinster ter det sig egentligen märkligt att vi inte lär ut basal kunskap om privatsparande redan i grundskolan. I grunden är det en fråga om lika möjligheter och social rörlighet.
Och fler tillåts kanske inse att i stort sett vem som helst kan spara ihop till en segelbåt.