Julafton, den dag på året som mest av alla dagar betyder gemenskap. Helt utan konkurrens. Någon försöker kanske med midsommar eller nyår, men förgäves. Det är helt okej att inte fira dessa helgdagar, kanske som någon form av protest. ”Jag var hemma och tittade på tv och hoppade över alltihop” är en fras som köps av de flesta. Men inte om det gäller julafton. Hela 24 december utan sällskap, det är ensamhet i sin råaste form.
Mest ensamt, att döma av otaliga artiklar, är att som skild fira jul utan sina barn. Särskilt den första julen när det är partnerns tur att vara med barnen beskrivs som ångestframkallande. Vilket beror på att man haft något, och sedan förlorat det. Eller åtminstone trott att man haft något, en bild av familjejulen med tindrande ögon. Men en bild som kanske redan krackelerat, förutsatt att det fanns skäl till att man valde att skilja sig.
Den tillfälligt barnlöse julfiraren kan tänka på undersökningar bland vuxna skilsmässobarn som visar att mycket få anklagar sina föräldrar för att de separerade. Betydligt fler anser att de borde skilt sig tidigare. Ingen önskade att föräldrarna hade valt att ”hålla ihop för deras skull”. Det är en för tung börda att bära i efterhand, knappast var det bra ens när det hände.
Med 25 000 skilsmässor per år i Sverige är det inte alls stigmatiserande att säga att ”det blev julaftonsmorgon hos mig, kvällen hos expartnern, juldagen hos mormor och morfar och annandagen hos före detta svärföräldrarna”. Däremot kan det vara provocerande för den som inte har någon alls att fira jul med.
Likaså kan det vara provocerande med alla som nu vältrar sig i ensamhet som framtvingats av pandemin. Denna är visserligen inte självvald, den är långvarig och nog så besvärlig. Men den är kollektiv och genomlevs med en ny slags samhällsnorm under coronan. Normaliteten finns där under ytan. ”Vi brukar fira en riktig Fanny och Alexander-jul men nu blir det jag och då äter jag bara det godaste på julbordet”, som en kvinna sade i SVT:s morgonstudio.
Tänk den som hade ett barnbarn att säga god jul till på Skype.
Ofrivillig ensamhet drabbar en av tjugo svenskar och är lika kostsamt för hälsan som att röka 15 cigaretter om dagen. Julafton är ett tillfälle att skjuta pandemin åt sidan en aning: oron för smittan, för de äldre som isolerat sig, för bristen på sociala kontakter förutom den närmaste familjen eller för klaustrofobin orsakad av hemmajobb och -studier. Den verkliga ensamheten har inget vaccin som är på väg. Den har ingen tidsgräns att hoppas på. Den kan bara brytas av din omtanke och omsorg, av en utsträckt hand i mörkret.