I dag för ett år sedan försökte medlemmar ur den turkiska militären störta president Recip Tayyip Erdogan. Att kuppmakarna misslyckades var naturligtvis bra. Militärdiktatur är ett dåligt recept för frihet och medborgerliga rättigheter.
Men Erdogan har utnyttjat kuppförsöket till att stärka sin egen makt och att underminera demokratins institutioner. Ambitionen hos Erdogan att stärka sitt grepp om makten är ingalunda ny, men efter den misslyckade militärkuppen har han ökat takten.
Presidentens propagandaberättelse om vad som hände i juli i fjol är enkel: Fientliga krafter ville störta den turkiska demokratin men med folkets hjälp kunde upprorsmakarna slås ned och nu krävs krafttag för att skydda demokratin mot ytterligare angrepp. Snabbt inleddes massiva utrensningar av militärer, domare och statstjänstemän som på ett eller annat sätt beskylldes för att ha med kuppförsöket att göra. Undantagstillstånd infördes. Medier stängdes ned. Enligt pressfrihetsorganisationen CPJ är Turkiet det land i världen där flest journalister sitter frihetsberövade.
Erdogan pekade tidigt ut sin ärkefiende Fethullah Gülen, som lever i exil i USA, som huvudansvarig för den misslyckade militärkuppen. Gülen själv fördömde dock kuppförsöket. Och att alla de tusentals personer som fängslats skulle ha något med Gülen eller försöket till militärkupp att göra är naturligtvis orimligt. Erdogans syfte är i stället att få bort alla som kan störa hans regim. Bland de fängslade finns Selahattin Demirtas, ledaren för det prokurdiska partiet HDP.
I våras lyckades Erdogan få folkets stöd för en ändring av den turkiska författningen som i praktiken kommer att ge presidenten oinskränkt makt. Inför folkomröstningen om grundlagsändringen satsade Erdogan och hans anhängare stort på att vinna, inte minst genom offensiva påtryckningskampanjer mot turkar i andra länder. Den nya grundlagen kommer bland annat göra det möjligt för Erdogan att sitta kvar som president enda till år 2029.
Turkiets förhållande till omvärlden är också spänt. Erdogan har kritiserat EU och Nato för att inte ha tagit tydligt avstånd från fkuppförsöket. I våras späddes slitningarna på ytterligare när en del europeiska länder nekade turkiska politiker att kampanja där inför folkomröstningen om grundlagen.
Turkiet är fortfarande formellt ett kandidatland till EU. Men i en intervju i BBC nyligen sade Erdogan att Turkiet ”klarar sig utan EU”. Däremot har EU gjort sig beroende av Turkiet genom flyktingavtalet. Det är djupt olyckligt.
I dag på årsdagen av kuppförsöket väntas det regimsanktionerade firandet av ”demokratins seger över kuppmakarna” kulminera. Men omvärlden – inte minst EU– måste vara tydlig: Alternativet till militärdiktatur är inte Erdogans förtryckarstat.