Den brittiske premiärministern Boris Johnson har en poäng med sitt framhärdande om brexit 31 oktober, avtal eller ej. Dags att ”riva bort plåstret” och uppfylla folkets vilja, tycker han. Men motståndarna i parlamentet har också en poäng. Framtiden för de brittiska öarna avgörs beroende på hur utträdet sker. Fokus i dag är att Nordirland vill fortsätta tillhöra Storbritannien. Om några år kommer blickarna att riktas mot Skottland, som vill vara medlem i EU men kanske inte i Storbritannien.
Frågan var felställd från början. Brexit lämpade sig inte för en folkomröstning med ett ja- och ett nejalternativ, där känslorna för EU (Bryssel!) skulle uttryckas. Misstaget hade kunnat skylas över om det bara blivit ett nej, att Storbritannien stannat kvar i EU. Nu måste man gå till botten med alla ”ja men”-alternativ. Det blir lätt till en cirkus, särskilt med personligheter som Johnson vid rodret. Men cirkus för cirkusens egen skull? Nej, det är för mycket sagt.
Boris Johnson söker stöd från 320 ledamöter för sitt nya avtalsförslag med EU. Basen är 288 toryledamöter och majoriteten av de 22 som hoppat av från regeringspartiet. Samt en handfull oberoende och 5-10 ”labourrebeller”, ledamöter från brexitvänliga distrikt som kan gå emot sitt parti. Så har han tänkt.
Men i lördags tvingade alltså en majoritet av parlamentet premiärministern att skicka ett brev till Bryssel och be om en förlängning av brexittiden. Det skulle han garanterat få, enligt källor i bland annat den tyska regeringen under måndagen. Men Johnson skrev aldrig under brevet. I stället bifogade han ett brev där han slog fast att han varken vill ha mer tid eller ytterligare förhandlingar.
Det är en ironi att en politiker som säger vilja genomföra folkviljan så flagrant gått emot de folkvalda under sina tre månader som regeringschef. Han misslyckades med tilltaget att stänga ned hela parlamentet i september. Nu försöker han i stället låtsas som om det inte finns.
De sista tio dagarna fram till brexit kommer att användas till ytterligare ansträngningar för att Storbritannien ska få ett ordnat utträde ur EU. Om det inte går kommer man på något sätt att försöka få till en förlängning, som också kommer att beviljas. Premiärministern borde rimligen kunna se fram emot ett misstroendevotum och ett nyval om han fortsätter att motsätta sig alla beslut.
Att kalla det cirkus är lite som att gå Boris Johnson till mötes. Demokrati kan vara hopplöst, tidskrävande och motsägelsefullt. Men någon cirkus det är det inte.