Statens mest grundläggande uppgift är att garantera medborgarnas säkerhet mot inre och yttre hot. Därför måste de politiska partier som gör anspråk på att kunna styra landet ta hotbilderna på allvar och redovisa hur de vill att det öppna samhället ska skydda sig.
Skillnaderna mellan de demokratiskt förankrade partierna är dessbättre inte stora. När Jonas Sjöstedt (V) i partiledardebatten försökte göra ett nummer av att ”fler poliser” inte löser alla problem så angrep han en inställning som ingen har. Alla vet att vi behöver både fler poliser och sociala insatser av olika slag för att bryta våldsspiralen.
Men det finns ett annat problem, dolt i partiledarnas utspel och löften om större satsningar på säkerhet och skärpt lagstiftning. Det är att de hotbilder som verkligen finns förvandlas till de enda bilder av Sverige som egentligen räknas. Sverige 2018 blir ett land där hederliga människor inte vågar gå ut på kvällarna och där våldsverkare av olika slag terroriserar hela stadsdelar – ingenting annat.
Vi ska vara oroade för beväpnade kriminella som kan öppna eld utanför livsmedelsaffärer eller på pizzerior en fredagskväll. Vi ska vara observanta på tidigare IS-terrorister som söker sig tillbaka till Sverige. Våld, dödsskjutningar och hot får aldrig börja betraktas som en daglig rutin eller förvandlas till notiser i nyhetsflödet.
Men i detta ligger också att händelser av detta slag verkligen avviker dramatiskt från bilden av hur Sverige egentligen är. Den stora bilden av Sverige är bilden av ett land med en stark ekonomi, stor personlig frihet, hederlig förvaltning, vardaglig tillit mellan människor och en välfungerande demokrati. Det är resurser som ger oss stora möjligheter att möta de hot mot vår samhällsordning som också existerar. Vi står inför utmaningar, men vi står inte inför en samhällskollaps.
Det är självklart i varje partiledardebatt att regeringen ger en mer positiv bild av läget i landet medan oppositionen tar fast på bristerna. Så gjorde Stefan Löfven i går, liksom Ulf Kristersson, Jan Björklund, Annie Lööf och Kristdemokraternas Andreas Carlsson. Miljöpartiets Isabella Lövin försökte också skilja ut sig så starkt som möjligt från Socialdemokraterna för att försvara MP:s plats i svensk politik. Men det hon sade om risken för att rädsla tar över som grundtema i hela valrörelsen var befogat.
I verkligheten kommer nog de flesta förstärkningar och lagskärpningar som är på väg att antas med brett politiskt stöd. Ordstrider om medborgarnas trygghet vinner ingen på. Men däremot är det till fördel för tryggheten i samhället om seriösa och ansvarstagande partier visar att de gemensamt håller fronten mot våld och kriminalitet.
Håkan Holmberg