Inför valet 2006 hade vänstersidan i svensk politik stora problem. Svaren på den stigande arbetslösheten, de högre sjuktalen och den annalkande lågkonjunkturen var ungefär att fortsätta som förut. S-ledaren Göran Perssons besked inför valet var en kraftigt höjd a-kassa, en majoritet skulle få ut 80 procent av lönen om de förlorade jobbet. Samarbetspartnern V utlovade 200 000 nya offentliga jobb i sin valplattform.
Sexton år senare nöjer sig Nooshi Dadgostar (V) med 100 000 nya offentliga jobb, utlovade vid en pressträff inför sitt sommartal (20/8). Magdalena Andersson (S) lovade redan i sitt första maj-tal att behålla den tillfälligt högre a-kassa som infördes under pandemin, som ger 80 procents ersättning upp till en lön på 33 000 kronor.
Det vore lätt för en borgerlig allians att bemöta förslagen från en trött S-regering, som gått från viruskris till säkerhetskris och nu står svarslös inför energikrisen och den ekonomiska krisen. Men Ulf Kristersson (M) stödjer sig alltså på ett parti, SD, som nickar gillande till den högre a-kassan och som kommer att kräva rejäla troféer för att ställa upp på något som liknar en arbetslinje, att jobb ska löna sig.
Inte blir det lättare för Magdalena Andersson att få Centern att acceptera politiska vänsterförslag. Det har förvisso varit svårt de gångna åtta åren också. Men i ekonomisk nedgång, när alla inte kan få allt, blir det i stort sett omöjligt. Den värdebaserade politiska gal-tan-skalan blir då rent dysfunktionell medan behovet att åter sortera förslag från vänster till höger ökar igen.
En regering måste inför kommande år hålla i pengarna, det går inte att åter låta skulderna skena. Lägre skatt på arbete och lägre trösklar till jobb är önskvärda. Vissa skattehöjningar kan heller inte uteslutas behövas. Effektiviseringar krävs inom välfärden. Behoven kommer att fortsätta öka, på grund av en åldrande befolkning. Alla nödvändiga reformer som kunnat skjutas upp under de goda åren, om vården, skolan och skattesystemet, måste skyndsamt arbetas fram och sjösättas.
Det här är ingen uppgift för en minoritetsregering som förhandlar med populister till höger och vänster. Alldeles säkert kommer de att försöka efter valet, Andersson och Kristersson. Men när de väl kört in i väggen kanske de inser att de är överens om mer än vad som skiljer dem åt.
Finansminister Göran Persson (S) hade en liknande uppgift 1994 och tog hjälp av Centerns Per-Ola Eriksson med att förhandla fram ett program som var beskt men nödvändigt. Även vintern 2022-2023 kommer att kräva okonventionella metoder.