De tomma stolarna är ett demokratiproblem

Ta det politiska uppdraget på allvar.

Varför hoppar så många politiker av? Partierna har en läxa att göra.

Varför hoppar så många politiker av? Partierna har en läxa att göra.

Foto: Hasse Holmberg / TT

Ledare2020-01-04 06:23
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

P4 Uppland rapporterar (30/12) att 33 kommunpolitiker i Uppsala län har hoppat av sedan valet 2018. De tomma stolarna skadar demokratin.

I Heby har så många som nio ledamöter, varav tre från Sverigedemokraterna, hoppat av. Just Sverigedemokraterna, där för övrigt partiets ordförande i länet Simon Alm varit avstängd sedan ett tag, sticker ut som parti.

"Det kan hända mycket i livet som gör att det blir förändringar", säger partiets ordförande i Heby Mattias Widén apropå avhoppen. Visst kan saker och ting hända. Folk flyttar, byter arbeten, blir sjuka, hamnar i partikonflikter och annat. Men det handlar inte bara om det.

Statsvetaren David Karlsson vid Göteborgs universitet, som har deltagit i större undersökningar i ämnet, har tidigare konstaterat att frånvaroproblemet främst tycks finnas hos mindre eller nya partier. I Sverigedemokraternas fall har det som bekant även varit förhållandevis många uteslutningsärenden. 

Karlsson har även påpekat att partipiskorna numera viner hårdare i lokalpolitiken för att hålla ihop skakigare majoriteter. Det krävs ibland inte många politiska vildar i en kommun för att påverka ett politiskt styre. Samtidigt ökar risken för turbulens eftersom partierna har svårt att locka nya medlemmar, och därmed sänker ribban för vilka som ska stå med på valsedlarna. 

Henrik Oscarsson, professor i valforskning vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet, kallar med rätta de många tomma stolarna för ett demokratiproblem (SVT, 15/6 2018). Väljarna delegerar sin makt vid valurnorna och förväntar sig bli representerade i exempelvis nämnder och kommunfullmäktige. Seriösa partier gör därför bäst i att ta frågan på allvar. Informerar man tillräckligt om vad ett politiskt uppdrag innebär, i mötet med nya partimedlemmar? Gör man någon bakgrundskoll på sina kandidater?

Samtidigt ligger ansvaret inte bara på partierna. Vi får delvis de politiker vi förtjänar. Olle Wästberg och Daniel Lindvall, som haft ledande poster i den statliga demokratiutredningen, har uppmärksammat att antalet förtroendevalda blivit mycket färre sedan 1950-talet. Trots de färre uppdragen har alltså partierna svårt att locka till sig intresserade. Ett partipolitiskt engagemang ses inte längre som lika självklart. Läsa tjocka luntor nämndehandlingar på fritiden, när man med ett knapptryck kan manifestera en politisk åsikt på Facebook?

Partierna behöver ta ansvar, men det är de inte ensamma om.