Arbetslösheten i Sverige steg från 6,7 till 8,1 procent under april månad. Redan i sommar spås en halv miljon svenskar gå utan jobb. I höst och nästa år stiger arbetslösheten till 13 procent, enligt regeringens värsta scenario. Men det kan bli ännu värre. Ingen vet i dag när samhället kan öppna igen efter epidemin. Ingen vet heller hur vi kommer att bete oss när landet officiellt är ”tillbaka till det normala”.
Innan man börjar tala om massarbetslöshet och ”det värsta sedan 30-talet” måste man konstatera att coronakrisen inte är som någon annan kris. Arbetsmarknaden kan liknas vid leken hela havet stormar. När viruset slutar spela sin sorgemelodi kommer många stolar att stå kvar på sin plats, medan andra är borta för alltid. Staten investerar många miljarder i att försöka behålla ordningen, helt enkelt för att det är så mycket mer kostsamt att låta bli.
Flyget är ett exempel. Trafiken till och från landets flygplatser utraderades i april, med 98 procent färre resenärer än samma månad ifjol. De statliga korttidspermitteringarna innebär att 10 000 i SAS och nästan 2 000 på flygplatserna (Swedavia) kan fortsätta sin anställning. Men 800 flygplatsanställda har också varslats om uppsägning.
Sedan tillkommer de många småföretag som skött servicen i anslutning till flygandet, transporter, mat, boende och så vidare. Hur många av dessa som kan övervintra är svårt att veta. Liksom vilken flygmarknad de eventuellt kommer tillbaka till. Vad händer med affärsresandet efter ett antal månaders digitala möten? Blir den globala turismen någonsin sig lik igen?
En ledtråd för hur det generellt kommer att gå för företag efter coronan är hur det såg ut precis före. Var det goda dagar som avbröts med en chock i mitten av mars? Eller var verksamheten sedan länge hårt pressad av strukturförändringar, som digitalisering, e-handel eller krav på minskade klimatutsläpp? I det senare fallet var epidemin kanske bara en utlösande faktor för något som hade skett ändå.
Samma resonemang kan användas på hela landet. Sverige var före coronakrisen på väg in i en lågkonjunktur, med starka statsfinanser men också med en tudelad arbetsmarknad där lågutbildade unga och nyanlända hade svårt att få fäste.
Det främsta skälet till breda räddningsaktioner för småföretag just nu är inte att just dessa ska återuppstå sedan. Det är i stället de enorma riskerna med en förlorad generation och ett långvarigt utanförskap. Varje tiondel över tio procents arbetslöshet kommer att kosta enormt i minskad trygghet och social oro under decennier.