Det går att förstå hur man tänkte. Om Sverige haft en hög asylinvandring 2015 och 2016 jämfört med andra länder, särskilt bestående av många ensamkommande barn med låg eller ingen utbildning, så kommer en mätning av kunskapsnivån några år senare att ge ett något orättvist resultat. Orättvist mot skolan, alltså. För nivån på de svenska skolbarnen skulle Pisa-mätningen förstås vara helt rättvisande.
Pisa-reglerna är tydliga: Den elev som har annat modersmål än svenska och undervisats i svenska i mindre än ett år ska inte göra provet. Den svenska tolkningen 2018 blev att de som haft två eller tre års svenska också kunde undantas, liksom en hel del andra elever med olika sorts problem. ”Hur blir det för dem att skriva det här provet”, som en medkännande Uppsalarektor uttryckte det (UNT 3/6 2020). Sammanlagt undantogs drygt 11 procent av eleverna, nästan en fördubbling mot 2015. I exempelvis Tyskland slapp 1 procent av eleverna skriva provet.
”Skolorna har tagit ut svängarna lite för mycket i sin tolkning”, skrev utbildningsdepartementet i en pm i december 2019, ett kraftfullt understatement. Ett halvår senare kom Expressens avslöjande om det stora bortfallet och i höstas OECD:s granskning, beställd av utbildningsminister Anna Ekström (S). Den granskningen fick svidande kritik av Riksrevisionen i förra veckan vilket ledde fram att Ekström kallades till riksdagen på torsdagen och till KU i juni.
Vad hade hon känt till om hela saken? Ganska mycket, om man ska tro den nämnda promemorian från departementet som offentliggjorts och där allt står svart på vitt. Att skylla på Skolverket, som utfört Pisa-proven, håller inte. ”Skolverket har felat, regeringen har mörkat och utbildningsministern har ljugit för riksdagen”, säger Christian Carlsson (KD), utbildningspolitisk talesperson för KD. Om allt stämmer är det inga överord och KU-förhöret nästa månad blir mycket intressant att följa.
De hårda orden från oppositionen och de socialdemokratiska undanglidningarna (Stefan Löfvens uppmaning till kritikerna att ”sluta sura” sticker ut) har sina förklaringar i närhistorien. Utbildningsminister Jan Björklunds (FP) kunskapsskola stod i skottgluggen under åtta år med alliansregeringen och det svenska raset i Pisamätningen 2011 orsakade en storm av S-kritik. Något ironiskt, eftersom de flesta av Björklunds reformer sjösattes samma år.
Nu står en S-minister i samma skottglugg. Misstanken är att hon förskönat skolresultaten, lagom långt efter maktskiftet (fem år), och sedan dolt metoderna som använts. Och ärligt talat, vad skulle Skolverket ha för intresse av att göra något sådant?