”Jag förstod att det var allvarligt när jag såg mejlet”, sade den anonyma Cassandra till SVT Uppsala (4/8). Liksom hundratusentals andra hade hon av Region Uppsala och UL fått veta att personuppgifter från biljettsystemet i UL-appen läckt till en privatperson. Den myndighetsanställda Cassandra blev orolig för vad uppgifterna skulle kunna användas till. Tyvärr hör hon nog till undantagen.
Det har gått några år sedan det blev känt att Transportstyrelsen utretts för att ha röjt sekretessbelagda uppgifter, bland annat ur körkortsregistret. Skandalen exploderade i juni 2017 då det också blev känt att uppgifterna gjorts tillgängliga för icke säkerhetsklassad personal utomlands. ”Exploderade” är dock fel ord i sammanhanget. Trots hot om misstroende mot ministrar, trots en ommöblering av regeringen och en avgången statssekreterare – folkets reaktion på skandalen var som en utdragen gäspning.
Förvisso krävdes det experter för att reda ut varför händelserna på Transportstyrelsen var så allvarliga. Men var och en kan dagligen se hur ens personuppgifter används på nätet, i form av marknadsföring och erbjudanden samt tips på sajter man borde besöka. Medvetenheten om problemen är stor och kraven på personlig integritet borde ljuda skarpt. Men inte mycket tyder på att det är så.
Cambridge Analytica-skandalen 2018 uppmärksammade alla på hur personuppgifter kan användas på sociala medier. Det fallet handlade om 87 miljoner Facebookanvändare. Senare samma vår trädde EU:s dataskyddsförordning GDPR i kraft. Medborgarna utlovades hårdare krav på hantering av personuppgifter, säkrare register och ansvarsutkrävande av berörda myndigheter.
För gemene man har dock GDPR mest inneburit en digital tillvaro där man i bästa fall kryssar i ”endast nödvändiga cookies” när man besöker en sajt. Mot den inre rösten om integritet talar smidigheten, att det går snabbt att uträtta ärenden när företagen har dina uppgifter. Det kostar på att krångla och ifrågasätta, en tid och ett engagemang som inte finns.
Det finns helt klart något fint i att i grunden lita på myndigheter och lagstiftare, att de inte utsätter oss får någonting farligt. Men det går inte att undkomma det personliga ansvaret. Utan det kan man inte ställa någon till svars om det går riktigt på tok.
Ingen som besökte ett varuhus 1995 hade kommit på tanken att ta med sig pass, körkort, slutskattebesked och lagfart på bostaden och visat upp för alla dess anställda – nu svarar man glatt ”godkänn alla” när man köper en vara. Fler borde reagera som Cassandra när det visar sig att vårt privatliv finns tillgängligt för allmän beskådan.