Gränby, Stenhagen, Sala backe. Det är svårt att riktigt inse vidden av den våldsvåg som drabbat Uppsala. Skjutningarna, morden och sprängningarna är så många, har skett på så kort tid och är riktade mot människor utanför gängens sfär. Det är som på film, fast värre. Men det är i högsta grad verkligt.
Gängkonflikten och det besinningslösa våldet som följer i dess spår är dessutom inte begränsat till Uppsala. I veckan sköts en ung man till döds i centrala Stockholm. För någon dag sedan samma sak med en till pojke – en tonåring från Enköping. Den här gången i Västertorp i södra Stockholm. I fredags besköts en bostad i Norrköping. Detta är bara några exempel av alldeles för många.
Det är därför inte så konstigt att brottsligheten har seglat upp som den viktigaste frågan för väljarna. När DN/Ipsos tidigare i år frågade efter vilken fråga väljarna tycker är viktigast rankades miljö och klimat högst. 26 procent av de tillfrågade uppgav att detta var den viktigaste frågan. Nu har det sjunkit till 17 procent, samtidigt som 24 procent anser att brottslighet/lag och ordning är viktigast. Dessutom har frågan om invandring/integration seglat upp som näst viktigaste fråga tillsammans med sjukvård och skola. Att det hänger samman med oron för kriminalitet får hållas för sannolikt.
I ett sådant läge som vi nu befinner oss i är det lätt att ropa efter snabba och enkla lösningar. Kraven på att regeringen ska agera kraftfullt – här och nu – är förståeliga, men också problematiska. Det grova våldet uppstod inte i går, inte ens i förrgår, och det kommer inte att vara över i morgon. Även i ett hypotetiskt scenario där det svenska rättsväsendet och samhällets övriga åtgärder kunde förändras över en natt, skulle effekterna dröja.
Den råa kriminalitet som vi de senaste åren har tvingats vänja oss vid har byggts upp under lång tid. Därför kommer det också att ta tid att vända utvecklingen, även om regering efter regering gör allt rätt.
I torsdags presenterade Tidöpartierna nya satsningar på brottsbekämpning. I budgeten för nästa år ökas anslagen till både Polismyndigheten och Kriminalvården. Straffen för brott i kriminella nätverk har redan skärpts och ytterligare en rad åtgärder utreds. Många av åtgärderna är tydligt repressiva: hårdare och längre straff, avlyssning och fler poliser. Samtidigt som det förebyggande arbetet måste fortsätta ute i kommunerna.
Förhoppningsvis ger åtgärderna också avtryck på brottsligheten. Även om det kommer att dröja. Kanske är det precis den klena tröst vi behöver: det är hemskt, det är ofattbart, men en vändning finns kanske i sikte.