Med ett och ett halvt år kvar till valet börjar spekulationerna om vem som vill samarbeta med vem ta fart. Inför valet 2026 är såväl Centerpartiet som Liberalerna – i både Uppsalas kommun- och regionpolitik – fortsatt ointresserade av samarbete med Sverigedemokraterna (UNT 3/3).
De liberala partiernas SD-motstånd anklagas ofta för att vara symboliskt. Det heter att C och L måste fokusera på i vilken konstellation man kan få igenom mest av sin politik – oavsett om ytterkanterna är med eller inte.
Men värderingsskillnaderna mellan C, L och SD kan inte särskiljas från sakpolitiken. Motståndet mot SD handlar minst lika mycket om sakfrågor som om ideologi och människosyn, eftersom det ena formas av det andra.
Sverigedemokraternas syn på statens roll och begränsningar skiljer sig radikalt från Centerpartiets och Liberalernas.
De liberala partierna anser att människans grundläggande fri- och rättigheter ska beskyddas från majoritetens vilja, eftersom individen är den mest skyddsvärda enheten.
SD däremot hänvisar ofta till folkviljan. För SD är nämligen nationens – och svenskarnas – intressen överordnade den enskilda individens skydd mot majoritetens vilja.
Det finns alltså ingen grund att bygga samsyn på.
Sakpolitiskt tar det sig olika uttryck. Medan liberaler ser vikten av att skydda minoriteter, motsätter sig SD hemspråksundervisning eller rasar över broschyrer på arabiska om Uppsalas sopsortering.
När det är självklart för C och L att gå i prideparader, vill sverigedemokrater plocka ner prideflaggor från kommunala flaggstänger.
Liberaler försvarar instinktivt armlängds avstånd till kulturen, medan SD gärna lägger sig i kulturens eller bibliotekens innehåll och utbud.
SD hemfaller gärna åt sosseekonomisk fördelningspolitik, medan C:s och L:s ekonomiska politik är höger.
I enskilda sakfrågor korsas ibland C och L:s vägar med SD. I det läget är det såklart tramsigt att inte rösta för det man tycker av beröringsskräck.
Men ett samarbete för ett politiskt styre kräver ett helt annat givande och tagande. Där behöver man också hantera långsiktiga strategier för till exempel kommunen, samt allsköns problem som dyker upp.
Om partierna då har fundamentalt olika synsätt på politikens roll och syfte, kommer de ofrånkomligen ha svårt att komma överens i sak.
De liberala partierna kan sannolikt sitta på vågmästarroll efter valet 2026. Den som vill bli kommunstyrelsens ordförande behöver därför ha en plan för att få deras stöd. Och den planen kan inte omfatta Sverigedemokraterna, utan att Centerpartiet eller Liberalerna tvingas göra avkall på både principer och sakpolitik.