En läroverksmagister som läxade upp oborstade tonåringar! Talmannen Andreas Norléns unika och lågmälda utbrott på Miljöpartiet präglade torsdagens pressträff. Han hade inte fått veta att MP villkorat tillträdet med att regeringens budget gick igenom. MP-avhoppet fick inte bara talmannen själv att framstå i dålig dager, det skadade förtroendet för det politiska systemet. ”Orimligt”, slog han fast, innan han åter nominerade Magdalena Andersson som statsminister, nu för en renodlad S-regering.
Det märkligaste med den så kallade superonsdagen i svensk politik var annars att se hur lugn och tillfreds den blivande statsministern var när hon mötte pressen efter sin avgång. Nästan upprymd, faktiskt. Medan företrädaren Stefan Löfven ständigt kallat SD-inflytande ”ett hot mot demokratin” sade Andersson om budgeten hon ska regera på: ”Det är en helhet som jag kan leva med”.
Visst, det handlar om en skuggbudget, som per definition utgår från den proposition regeringen lagt. Men skiftet i språkbruk är ändå anmärkningsvärt.
Skälen för Magdalena Andersson att vara tillfreds med en enpartiregering fram till valet är många. Stora delar av arbetarrörelsen har varit missnöjda med Miljöpartiet sedan starten 2014. Man har längtat efter att få lägga fokus mer åt jobben, industrin och välfärden, och mindre åt att lägga ned flygplatser och andra mer typiska MP-frågor.
Sakpolitiskt kan man närma sig danska partikamrater med M/KD/SD-budgeten på bordet. Det är nog få i S-toppen som gråter över att familjeveckan ersätts med en förstärkning av rättskedjan. Sänkt bensinskatt kan bli ett trovärdighetsproblem, men den frågan kan (liksom kanske andra) lösas ut av riksdagen – exempelvis ett utskottsinitiativ där en majoritet anser att klimatmålen inte kan nås.
Rent valtaktiskt kommer nu ytterligare cirka fem S-ministrar att få tid i medierna. De kommer att prata mer om vad de ska göra nästa höst än just för tillfället, bakbundna av den hemska högerbudgeten som de är. Inte så dumt då det börjar kännas utdaterat att fortsätta skylla samhällsproblemen på ”den gamla högern”, alltså alliansregeringen 2006-2014.
Vad talar emot en renodlad S-regering i detta läge, ur Magdalena Anderssons perspektiv? Inte mycket. Men hon ska leda en svag och handlingsförlamad regering i nio månader och det kommer att sätta sina spår. Leendet kommer att stelna efter hand. Och den som lärt sig något om svensk politik under den senaste mandatperioden kan konstatera att det inte kommer att bli som man tänkt sig – det blir det nästan aldrig.