Det har snart gått 24 år sedan statsminister Göran Persson (S) reste till Kina och berömde ledarna för den politiska stabiliteten. Det var fel då, men ännu mer fel i dag, Löfven skulle inte ens komma på tanken. Under en följd av år var det ändå så att Kina utvecklades mot öppenhet och yttrandefrihet, även om Kommunistpartiets makt var oinskränkt. Relationerna med Sverige präglades av handel och annat utbyte och, då mer på marginalen, påpekandet att Kina trots allt var en diktatur.
Det finns flera förklaringar till att president Xi Jinping från 2013 rullat tillbaka alla ambitioner om ökade fri- och rättigheter. En är att han numera styr världens största ekonomi och helt enkelt behöver bry sig mindre om vad västdemokratierna i EU och Nordamerika tycker. Det ekonomiska beroendeförhållandet är på väg att svänga.
Omläggningen har fått förödande konsekvenser för oliktänkande, som den svenska bokförläggaren Gui Minhai, för uigurerna i Xinjiangprovinsen och för Hongkongborna med de nya säkerhetslagarna. Framtiden skrivs i varje nytt beslut, varje nytt uttalande om Taiwan, Huawei eller Tiktok.
En av de ivrigaste försvararna av Kommunistpartiets nya linje är Kinas Sverigeambassadör Gui Congyou, som under senare år flitigt läxat upp svenska politiker och medier om att inte ”lägga sig i Kinas inre angelägenheter”. Framgången på riksplanet har varit ganska begränsad, men med ett kommunalråd från Uppsala gick det bättre. Man tar vad man får, tänkte ambassadören.
Stefan Hanna, tidigare centerpartistiskt men numera bara kommunalråd (samt ledare för nya Utvecklingspartiet Demokraterna), deltog i ett möte i Uppsala förra fredagen där Gui Congyou bland annat slätade över alla övergrepp mot uigurerna och talade om ”harmoni” och ”religiösa rättigheter”. Hanna intervjuades efteråt av Nordic Chinese Times och sade att ”Kina sedan 70 år tillbaka utvecklar sin egen demokratiska väg”. Så kan man också låta sig utnyttjas!
”Uppsalaborna förtjänar företrädare som vågar stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter”, skriver Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson (C), och Mattias Johansson, C i Uppsala, och kräver att Hanna lämnar sin post (UNT Debatt 16/9). Stefan Hanna replikerar (17/9) att ”framgångar byggs genom affärs- och kulturutbyten mellan jordens folk” och kallar inslaget om Xinjiang ”olyckligt”.
Det var förstås ingen olycka. Det var en liten men ändå framgång för Xi Jinpings strategi. Hannas syn på Kinas utveckling är daterad till 90- och 00-talen. Detsamma kan sägas om Stefan Hannas egen politiska karriär och ju förr han inser det, desto bättre.