I Tidöavtalet som regeringspartierna slutit med Sverigedemokraterna finns en passage som, om den blir verklighet, skulle kunna göra stor skada för svensk ekonomi. Det är också textrader som tydligt visar att viljan att vara SD till lags ibland har varit större än omsorgen om både landets ekonomi och grundläggande liberala värderingar.
Det handlar förstås om arbetskraftsinvandringen. Sverigedemokraterna har varit pådrivande i att skrota den i grunden framgångsrika reform som drevs igenom av alliansen och Miljöpartiet för snart 15 år sedan.
I Tidöavtalet anges att tillstånd bara ska beviljas för anställningar där lönen uppgår till minst svensk medianlön, vilket motsvarar en månadslön på ungefär 33 000 kronor. Blir det verklighet, skulle ingenjörerna och programmerarna fortfarande få arbetstillstånd. Däremot skulle det bli betydligt kärvare för bland annat skogsindustrin, besöksnäringen och delar av vårdsektorn. Det är branscher där arbetskraft utifrån spelar stor roll, men där lönen för många anställningar ligger under den svenska medianlönen. Så i praktiken blir det ett stopp för stora delar av nuvarande arbetskraftsinvandring.
Dock finns en potentiell nödutgång för dessa branscher. I anslutning till kravet på medianlön slås även fast att regeringen ska ”kunna föreskriva lägre lönekrav för enskilda yrkesgrupper”. Dessutom ska det ”ske ett utredningsarbete som ska få i uppdrag att se över regelverket för arbetskraftsinvandring i syfte att höja inkomstgränsen”. Här någonstans verkar frågan ha fastnat.
Enligt Dagens Industri (7/2) har regeringen och Sverigedemokraterna kört fast i förhandlingarna om hur direktiven för en sådan utredning ska utformas. Den stora striden står mellan L och SD och gäller just vilka yrkesgrupper som ska undantas från inkomstkraven. Liberalerna vill ha en så generös tolkning som möjligt, medan deras meningsmotståndare helst inte vill se några undantag alls.
Det finns ingen anledning för Liberalerna, eller övriga regeringspartier heller för den delen, att gå Sverigedemokraterna till mötes på den här punkten. Liberalerna bör till och med överväga att stå fast vid sin linje, även om det utlöser en regeringskris.
Dels handlar det om vilka värden och vilken politik ett liberalt parti borde försvara, dels om att värna en politisk reform som på det hela taget fungerar relativt väl. Stängda gränser och en slopad arbetskraftsinvandring skulle både vara ett tufft slag mot de människor som inte längre skulle tillåtas skapa sig en framtid i Sverige och ett hårt slag för svensk ekonomi. Att förhindra det kanske kan vara värt en regeringskris.