All makt utgår från folket. Det är riksdagen som bestämmer i Sverige. Regeringen styr men kontrolleras av de 349 ledamöterna som kan ställa frågor, anmäla till KU eller väcka misstroende mot en minister eller statsministern. Misstroende är det kraftigaste vapnet som bör användas med urskillning, inte ”i tid och otid”. Men vad är tid och vad är otid?
I februari 2012 hotade en riksdagsmajoritet (de rödgröna och SD) att fälla socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) för en ny regel i sjukförsäkringen, om vilken typ av arbete man ska prövas mot efter 180 dagar. ”Oerhört provocerande att strunta i vad de folkvalda säger”, ansåg den dåvarande oppositionen. Kristersson backade om regeln och fick sitta kvar.
Nu anser regeringen att misstroendehotet mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) är ”oansvarigt och helt orimligt” (S-partisekreteraren Lena Rådström Baastad). Man har rätt i att misstroendevapnet använts historiskt flitigt de senaste åren, men varje gång måste förstås bedömas på egna meriter. Någon maxgräns per mandatperiod finns inte för de folkvalda.
Det har knappast undgått någon att reformeringen av Arbetsförmedlingen är en kontroversiell politisk fråga. Centerns chefsekonom Martin Ådahl har räknat ut hur myndigheten borde fungera. Om han har rätt eller inte har blivit alltmer irrelevant. Det fungerar inte där ute! Takten och tajmningen i omstöpningen har inneburit att såväl kommuner som enskilda arbetssökande hamnat i kläm.
Inte heller är det relevant om partierna i opposition har sinsemellan helt olika bevekelsegrunder för misstroendet. Sakfrågan kan vara viktig för partiet, men kanske inte den viktigaste. De egna väljarna ska tillfredsställas, helst ska man också locka fler. Band med andra partier ska stärkas. Eller så vill man bara ge regeringen (eller regeringssamarbetet) en känga.
Regeringen har förvisso också ett vapen: att hota med extraval. Vilket man redan gjort i en rad uttalanden. Och vem förutom SD:s Jimmie Åkesson vill se ett val i början av 2020? Inget av de fyra januaripartierna och knappast M, KD eller V heller. I en valrörelse gäller det att veta vad man vill ha, vad man inte vill ha är otillräckligt.
Det är klart att Centern kommer att backa om Arbetsförmedlingen. Frågan är viktig för C, men det är andra frågor också. Arbetsrätten, landsbygden och miljön till exempel. Det viktigaste är att ett Sverige på väg in i lågkonjunktur har en fungerande arbetsmarknadspolitik. Om Centern ska fortsätta spela en viktig roll där måste man agera smart, och göra det mycket snart.