Redan för snart 60 år sedan, 1963, antog riksdagen om avveckling av fideikommiss. Men då regeringen har möjlighet att besluta om undantag från lagen, vid stundande generationsskifte, finns fortfarande ett tiotal fideikommiss kvar i Sverige.
Fideikommiss innebär förenklat att ett gods, en fastighet, kan ärvas oskiftat. En person, oftast äldsta sonen, ärver hela kommissen. Eventuella syskon behöver inte kompenseras. Förfarandet var tidigare vanligt i Europa, men har gradvist fasats ut, förutom i Sverige.
Dagens Nyheter har nyligen (22/3) uppmärksammat den svenska anakronism, med anledning av ett stundande generationsskifte. Det gäller Fullerö i Västmanland, där den nuvarande slottsherren har ansökt till regeringen om att fideikommisset ska förlängas, men inte bara ytterligare en generation, utan ”tills vidare”.
Ansökan från Fullerö blixtbelyser det orimliga med den svenska fideikompromissen. Det är svårt att greppa att ett tiotal (adels-)släkter ska vara undantagna de bestämmelser för arv som gäller för resten att landets invånare. Ännu mer svårsmält att detta undantag består, trots att det sedan snart 60 år finns en lag på plats om att förfarandet ska avvecklas.
Det verkar inte som att det fåtalet privilegierade riktigt förstår just hur privilegierade de är. Som fideikommissarien på Övedskloster i Skåne, Hans Ramel, uttrycker det (DN 23/2): ”Det blir väldigt dyrt om det ska vara rättvist.” Ja, så är det. Vilket alla som varit med när släktgården, sommarstugan eller föräldrahemmet ska ärvas är väl medvetna om. Går det inte att kompensera enskilda arvtagare eller stycka av fastigheten får man sälja.
Men, heter det, om fideikommissen avvecklas och godsen styckas upp kommer stora kulturhistoriska värden att gå förlorade. Det handlar om att förvalta ett kulturarv.
Så är det sannolikt och man ska inte förringa de bevarande insatser som har gjorts av generation efter generation, men motiverar det verkligen bevarandet av ett flera hundra år gammalt undantag från lagen? Som dessutom Sverige som ensamt land har bevarat?
Kanske är lösningen att låta Statens fastighetsverk ansvara för förvaltningen. Myndigheten har redan i uppgift ta hand om kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Eller kanske går det att hitta någon lösning där ägaren av ett uppdelat gods ersätts för att sköta förvaltningen. Poängen är att det går att bevara vårt kulturarv också utan en gräddfil för några få prominenta släkter. Den svenska fideikompromissen är ett undantag som varken är rimligt eller behövs.