Coronakrisen kommer att förändra både klimataktivister och klimatförnekare. Dessa två grupper kommer aldrig att mötas, men kanske kan tidigare politiska motståndare göra det. En kombination av förändrat beteende, grön omställning och teknikutveckling har alltid varit att föredra i klimatfrågan.
På onsdagen publicerade EU-organet Copernicus Climate Change Service sin årliga rapport, om tillståndet för klimatet 2019. Där konstateras att fjolåret var det varmaste som någonsin uppmätts i Europa, och att elva av de tolv varmaste åren inträffat sedan år 2000. Utsläppen av växthusgaser fortsätter också att öka, men den utvecklingen kommer med stor sannolikhet att brytas 2020, och det rejält.
I början av den globala pandemin var det många som spådde en vändpunkt för den globala uppvärmningen. Halten kvävedioxid i norra Italien minskade kraftigt i februari, visade satellitbilder. Bilder av byggnader eller bergskedjor har avlöst varandra, sådana som varit dolda av smog i decennier och plötsligt kommit fram i all sin skönhet. Utöver att hejda uppvärmningen, vem vill inte ha luft som går att andas? Hur kan någon vilja elda med kol och olja när samhället öppnar igen?
Men seriösa klimatforskare värjer sig mot bilden av coronakrisen som modell. ”Det ger tyvärr en felaktig bild, att uppoffringar, kaos och kris skulle vara vägen att gå för att vi ska bli fossilfria”, sade Svante Axelsson på organisationen Fossilfritt Sverige (SR 25/3). Victor Galaz, vice chef för Stockholm Resilience Center, tror tvärtom på ett bakslag efter coronan, att de minskade utsläppen i år snabbt äts upp igen.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det finns likheter mellan den pågående krisen och det som klimatdebattörer velat uppnå. ”Avstå från icke nödvändiga resor”, säger Folkhälsomyndigheten och det har många sagt i klimatdebatten. Detsamma kan sägas om överkonsumtion och om varor som måste transporteras långt. Just nu är det i princip stopp för sådant.
I bästa fall vaknar världen upp till en mer sansad klimatdebatt efter coronakrisen. Atmosfären ger blanka tusan i vilka som offrat mest eller vilka som bär på störst skam. Det viktiga för att hejda uppvärmningen är att alla är med. Kanske är Kina äntligen berett att offra något för att få ren luft? Kanske kan höginkomsttagare i västländer äntligen förändra sitt beteende? Och kanske kan miljödebattörer inse att vägen framåt inte är att stänga ned och förbjuda? Då finns förutsättningar för fruktsamma möten, till gagn för klimatet.